Budgeter, ramar och rättigheter

Denna vecka startar riksdagens höstperiod. Centern och Vänsterförbundet kommer att inleda med en gemensam interpellation om låginkomsttagarnas ställning. Orsaken är regeringen Stubbs budgetförslag för nästa år. Indexnedskärningen i socialskyddet som drabbar pensionärer, arbetslösa och studerande, kombinerat med stigande priser på mat, boende och medicin, innebär sammanlagt att låginkomsttagarnas köpkraft försämras med över 300 miljoner.

Fastän den politiska debatten och dragkampen kring budgeten i år var ovanligt fartfylld, var det ändå en fråga som lyste med sin frånvaro på den politiska dagordningen: den kommunala ekonomin. Regeringen Katainen/ Stubb har gått hårt åt kommunernas statsandelar. Enligt Kommunförbundet kommer man när denna budget godkänts att under hela regeringsperioden ha skurit ner på statsandelarna sammanlagt cirka 1,5 miljarder euro. Trots mycket tal om att minska antalet uppgifter för kommunerna har man fattat många beslut som ökar kommunernas utgifter: Det nerbantade hemvårdsstödet kan leda till ökade utgifter inom dagvården och kommunerna kommer i fortsättningen att bära ett större ansvar för de långtidsarbetslösas socialskydd.

Följderna av dessa beslut är redan påtagliga. Såväl antalet kommuner som permitterar som antalet permitterade är stort. Inom många kommuner diskuterar man personalminskningar och nedläggningar av till exempel skolor, närbibliotek och hälsocentraler. Såväl skuldbördan som skattesatsen har vuxit kraftigt över hela det finländska kommunfältet.

I augusti röt Kommunförbundets vice vd Timo Kietäväinen till om budgetförslaget, som även innebär att statens finansieringsomdel för social- och hälsovårdstjänsterna sjunker till 25 procent. Enligt Kietäväinen är situationen allvarlig. Han anser att man borde föra diskussion om huruvida statens finansieringsprincip, härledd från det grundlagsansvar man har för basservicen, längre uppfylls.

I fråga om kommunerna framgår tydligt hur sällan man behandlar service ur ett rättighetsperspektiv. När vi sparar på de tjänster som är skapade för att trygga de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter som vi enligt grundlagen är berättigade till är det endast ekonomiska argument som tas i beaktande. Det är alltså inte uppfyllandet av dessa grundrättigheter som styr den ekonomiska politik som förs, utan tvärtom. Ekonomin definierar den grad till vilken rättigheterna förverkligas. Än mer oroväckande är att man i ekonomiskt svåra tider inte heller utvärderar vilka följder besparingarna får för hur väl dessa rättigheter uppfylls. Man mäter bara besparingen.

Denna utveckling kommer man nu att cementera genom ett nytt system med mål för balansen i den kommunala ekonomin. Ett liknande system kommer att införas för de kommande sote-områdena. I bästa fall kan det bli ett sätt att se till att viktiga tjänster får de resurser de behöver. I värsta fall blir det en nedskärningsautomat som endast förstärker den utveckling vi sett hittills.