När konsten styr bilden av Edithoch Helene
Två mytomspunna konstnärskap blir teater i höst. Gemensamt för pjäserna om Edith Södergran och Helene Schjerfbeck är att de inte försöker nå en biografisk sanning, utan inspireras av det ”jag” som framträder i dikterna och porträtten.
– Jag är ett fan, jag förälskade mig i hennes lyrik som ung, medger Cilla Back.
Back har både skrivit och regisserat pjäsen Edith – Skrattande strimma av en scharlakanssol som nästa vecka har premiär på Wasa Teater. Frågan om varför unga människor, särskilt unga kvinnor, fastnar för Edith Södergrans dikter var ett av startskotten för arbetet med pjäsen.
– Jag tror det beror på det ”jag” som gestaltas i dikterna. Hagar Olsson skrev ”läser man dem (dikterna red. anm.) oförbehållsamt och med inlevelse som varje sann dikt fodrar lär man sig älska djupt den människa som uppenbarar sig i dikterna.” Dikterna skapar en människa, man blir kär i henne, man blir hon. Det är nästan som en monolog där dikterna fungerar som repliker, hon ropar ut sin livshistoria, sitt sår.
I liknande banor resonerar dramatikern Iida Hämeen-Anttila som på uppdrag av den finlandssvenska teatergruppen Ozonteatern skrev pjäsen Om att se, en monolog om bildkonstnären Helene Schjerfbeck.
– Hon har ett så speciellt, okonventionellt sätt att se människan. Hon ser styrka där andra kanske ser svaghet. Hon ser mjukhet hos män, känslighet hos små pojkar, styrka hos kvinnor. Hon är ovanligt modig. Jag försöker se bakom verken, varför de tilltalar oss.
Gemensamt för pjäserna är att de inte gör anspråk på att presentera en heltäckande biografi över konstnärerna. Det har forskats flitigt i båda konstnärskapen med färska verk som Charlotte Airas dokumentär om Helene Schjerfbecks tid i Paris och Agneta Rahikainens bok om mytbildningen kring Edith Södergran.
– Jag känner ett rus av frihet. Som konstnär har jag ett gratispass, jag behöver inte tävla med forskarnas versioner, konstaterar Cilla Back.
Bilden av Helene Schjerfbecks liv brukar präglas av höftskadan hon fick vid ung ålder, isolationen och det olyckliga kärlekslivet.
– Det är väldigt mänskligt att intressera sig för hennes privatliv, och visst är det ett bra material. Så klart vill man som dramatiker ställa frågan om myten verkligen stämmer. Det är min uppgift att ifrågasätta den. Kan man faktiskt tala om skörhet när det gäller en person som arbetade tills hon var 84 år gammal? Hon hade en sådan enorm skaparkraft och hon förlorade aldrig arbetsförmågan. Hon beskrivs ofta som isolerad och det är kanske sant, men hon läste tidningar och litteratur, hon brevväxlade, och upprätthöll på så sätt en relation till världen. Hennes målningar var meddelanden till världen, hon skapade inte för skrivbordslådan, säger Iida Hämeen-Anttila.
Konst och kön
I sitt porträtt av Edith Södergran undersöker Cilla Back också den könsmaktsordning som präglade konstfältet i början av 1900-talet.
– Amos Anderson-museet hade nyligen en utställning om symbolisten Beda Stjernschantz. Hon och Edith
Södergran har liknande bakgrunder, de hade tuberkulos, vårdades på Nummela sanatorium, men framför allt var de båda utbölingar som skapade konst ”på fel sätt”. Och det har att göra med kön. Hagar Olsson klarade sig för att hon inte försökte vara en konstnär till skillnad från Edith Södergran som gjorde det in i det sista. För en kvinna är det dubbelt så svårt att klara sig, och har hon en originell idé är det omöjligt.
I föreställningen använder Cilla Back sig av autentiska tidningsklipp där dåtida kritiker beskriver Edith Södergrans poesi som svammel, vedervärdig, äcklig och ohygienisk.
– Men just den rösten som kritiserades är i dag så modern. Hon är sexuell, sensuell, rastlös. Hon skriver ur en inre värld som är motorn i hennes liv.
Helene Schjerfbeck hann i sin tur uppleva framgång under sin livstid. Iida Hämeen-Anttila, som gjort sig känd för feministiska pjäser som dramatiseringen av Monika Fagerholms Den amerikanska flickan, valde den här gången att inte fokusera på kön.
– Hennes attityd var könsöverskridande. Hon ville inte klassas som en ”kvinnlig konstnär” utan som en konstnär, rätt och slätt. Hon var också misstänksam mot kvinnorörelsen trots att hennes väninna Helena Westermark var djupt engagerad i den. Kanske hon inte ville tillhöra ett gäng för att hennes egen sanning skulle lida. Visserligen påverkade säkert hennes kön hennes position, till exempel var det inte lika lätt för henne att få finansiering. Men jag ser ändå det som att hon var så tuff att inget kunde stoppa henne.