Lysande och lyriskt
November är redan pianisten Joona Toivanens femte trioskiva. Senast var han aktuell vid årsskiftet med soloskivan Polarities, som innehöll bland annat preparerat och loopat piano. Ända sedan starten 1997 har brodern Tapani Toivanen spelat kontrabas och Olavi Louhivuori trummor i trion. Det gemensamma uttrycket och samspelet har slipats och senare finslipats och ligger nu på en mycket hög nivå.
J. Toivanens uttryck är också slipat, hans anslag mycket behagligt och fraserna sinnrikt varierade vad gäller rytm.
Men det är ändå de ypperliga kompositionerna som griper i för- sta hand. Greppet är oftast lyriskt och styckena skäliga till längd. De väldoserade kromatismerna i melodierna ger musiken både klarhet och styrka. Drygt hälften av låtarna har pianisten skrivit medan Louhivuori står för återstoden.
Skivan inleds av Toivanens elegiskt vackra Moon illusion, en beatbaserad ballad i vilken trion uppvisar stor återhållsamhet. Just då man tror att det skall bryta loss på allvar avslutas stycket lakoniskt. Louhivuoris påföljande Troll Walk innehåller läckert, kristallklart oktavspel i klaviaturens övre register.
Louhivuoris Behind Her Eyes för tankarna till Iro Haarlas musik. Man kan tänka sig att stycket klingar med nordiskare klanger än skivans övriga material.
Plainfield är rimligtvis tillägnad pianisten Bill Evans, som föddes i den staden. Det är ett drömlikt lätt svävande, men ändå inte långsamt, stycke med fint varierat vispkomp av Louhivuori och bas som emellanåt stilriktigt bryter pulsen.
Skivans tuffaste tag är i Two Steps Aside i vilket pianot spelar blåslinjer efter ett Ornette- mässigt glatt tema.
Den lysande November rekommenderas varmt för alla vänner av pianotriojazz och särskilt för den som gillar Brad Mehldaus trioskivor.