FOLKMUSIK Piia Kleemola
Pirun ja papin polska (Seita Music)
Piia Kleemola hör till våra främsta violinister inom folkmusiken – en fullfjädrad spelman vars spel håller hög klass i vilka violinsammanhang som helst. Med en konstnärlig doktorsexamen i bagaget fortsätter hon att utforska sitt instrument, parallellt med sina andra uppdrag i olika ensembler från Hehkumo till Hyperborea.
I soloprojekten tycks det vara traditionellt material som gäller, och väl så. Skatterna vad gäller låtmaterial är många, men det gäller att blåsa liv i materialet och göra personliga och starka tolkningar. Och det gör Kleemola – speciellt gillar jag hennes känsla för form, hur hon bygger upp låtarna från enkelt och minimalt till kraftigt, nästan transartat spel.
Som namnet säger är polskan den röda tråden på nya skivan Pirun ja papin polska. Helheten är en glad överraskning – vid sidan av finländsk polska med spelmansdrive blir det också lugnare, magiska tongångar.
Kleemola övertygar genast med sin fina dansanta puls, men också med sin teknik, som inte är ett självändamål utan en del av det starka uttrycket. Björköpolskan avslutas med en stark stegring bestående av långa sekvenser med brutna ackord. Det är inte alls lång väg till exempelvis barockrepertoar för violinen.
Också den lyriska, psalmartade Autuas päivä påminner om själfull barockmusik.
Helt annorlunda är Kleemolas enda egna komposition. Namnet Nusrat avslöjar att inspirationen hämtats från pakistansk qawwalimusik, men själv placerar jag helt klart låten i Sverige. Den svenska polskavärlden innehåller mycket sådant här – ytterst fri rytmbehandling och många sköna mikrointervall.
Kleemolas violin spelar huvudrollen skivan igenom. En stark krydda är också oktavviolinen, som hon lägger till i flera låtar. Oktavviolinen brummar rätt originell i lägre registret men låter ändå som en violin. Ibland känns det lite lustigt att höra Kleemola spela med sig själv – fraseringen är naturligtvis sällsynt gemensam, men växelverkan med en annan musiker saknas.
Skivans enda gästmusiker är Anne-Mari Kivimäki, vars dragspel är stiligt inlemmat i helheten. Också duetterna anammar fina dramaturgiska tankar, till exempel Rukkimestarin polska inleds unisont, med finfina gemensamma rubaton och finstilta små stämmor – för att plötsligt köra gasen i botten och bli regelrätt, dansad polska.