Gott eller rätt?
Bäste broder-klubbar. Optionsarrangemang. Rockad oss emellan. Kohandel. Landets sed.
Hur blev det så fel just då det var min tur? skriker de i rubrikerna uthängda kejsarna med brallorna nere.
Etik handlar om gott och ont, om det goda livet. Det är förvånansvärt likadant hos de flesta kulturerna. De tio enkla budorden kan omfattas jorden runt. Etiken konstituerar, grundlägger samhället; den består.
Moral handlar om rätt och fel, om det rätta sättet att leva. Det är kulturellt betingat, och varierar enligt tidsandan. Moralen definieras av samhället; den är förhandlingsbar.
Familjen är ett enkelt exempel. Människan som art bygger sitt liv på en balansgång mellan ensamhet och gemenskap, individ och samhälle. Släkt och familj är ett bra sätt att försäkra sig om det grundläggande goda, alltså överlevnad och fortplantning. Det är det inte svårt att samtycka om. Men hur tillämpar man den goda familjen på rätt sätt? Nu börjar problemen. Vad är en familj, till att börja med? I väldigt etiska samfund kan till exempel våld inom familjen vara godkänt som ett medel helgat av ändamålet – något som de flesta här tycker är helt fel.
Etiken sammanfattar det som är gemensamt för oss människor. Moralen försöker sammanhålla det som är olikt hos oss. Det finns en mening i att vi talar om just yrkesetik, som är allmängiltig, och att kvällstidningarna sysselsätter sig med moral, som är intressedefinierad.
Självklart är etik och moral intimt integrerade. De förhåller sig till varandra som själ och kropp, lag och författning, bibel och katekes. De livnär varandra som livmodern, som tar omvärldens syre till framtidens dröm. I den bästa av världar sammanfaller etik och moral, men den världen finns inte. De flesta idealister måste erkänna som figuren Linus i Snobben: ”I love mankind. It’s people I can’t stand.” (ungefär ”Jag älskar mänskligheten. Det är människor jag inte kan tåla.”). För att upprätthålla ideal måste man jämt kompromissa i vardagen.
Politik kallas just kompromissernas konst. Vi finländare, tuktade av kungar, tsarer och clearinghandel, har lärt oss mer än något annat folk i Europa att ödmjukt uthärda mycket från dem som valts eller som på annat sätt fått grepp om vårt gemensamma och våra enskilda liv – bara man får oss att tro att allt har gått rättvist till. Beslutsfattarna har invaggats i tron att man klarar sig med moral och lagens bokstav, med en eventuell spinndoktor att sminka liken med. Kompromiss och konsensus har räckt långt – men inte ända fram. Gränsen går mellan moral och etik. Den överskrids när de enskilda, självutnämnda potentaterna går över huvudet på de folkvalda representanterna och tar tolkningsmonopol om etik och moral. Då det som är gott för mig och mina kompanjoner skall vara rätt också för alla andra. Då jag suger kraften ur nationens etik med moralens kateter till mitt eget förråd.
Om de nutida kejsarna hade förstått denna skillnad, skulle de inte ha behövt stå där nakna med brallorna kring benen. Etikens livrem skulle ha hållit dem uppe. Hilkka Olkinuora är ordbrukare som arbetar med värderingar inom ledarskap.