Varmt och mysigt på Grand
Borgåfestivalen, som nu ordnas för andra gången, bjöd på standardjazz den första kvällen. Två band tolkade gamla örhängen i kulturhuset på torsdag. Bägge band hade multinationell sammansättning.
Gitarristen Jaume Llombart från Barcelona och tenorsaxofonisten Enrique Oliver från Málaga flankerades av den nästan finske atenaren Giorgos Kontrafouris vid Hammonden och festivalens konstnärlige ledare André Sumelius bakom trummorna.
Kvartetten spelade ett handplockat urval låtar ur den amerikanska sångboken. Den som gillar Sonny Rollins skiva What’s New, kände sig omedelbart hemma då de spelade If Ever I Would Leave You, som till stor del byggde på Rollins version från 1962. Love Me Or Leave Me hördes i cooltappning med karakteristiska visprytmer, medan man i The Way You Look Tonight slog till med ett extra slag per takt. Llombart och Oliver spelade läckra unisonon och stämmor – man gjorde inte alla låtar rakt upp och ned.
En originallåt spelade de även, Llombarts delikata stycke som påminde lite om något João Donato har gjort. Sumelius spelade intressant ett komp som låg mellan bossa och svängjazz. Kontrafouris orgel hade en mer ledsagande funktion än vanligen, men i Sack of Woe hördes ett saftigt solo och dessutom lämnade han under saxsolot en effektiv ton hängande kvar så länge, att man började undra om tangenten hade kört fast. Kvällens personligaste arr kom i That’s A Plenty. Ragtimelåten som skrevs för hundra år sedan av Lew Pollack blev ett slags fusion av hump- pa och klezmer.
Kanske lite för städad och hövlig var stämningen under konsertens första halvlek, men å andra sidan hemtrevlig. Att man inte vred upp större tryck berodde kanske även på att kulturhusets varma sal bara var halvfull. På svängen och det övriga utförandet var det inget fel på.
Sångaren och basunisten Dan Barnett kommer från Australien och kvällens andra sångare Tricia Evy är parisare med västindiska rötter. Barnett är bra på både basun och sång och Evy, som sjöng på engelska, franska och portugisiska, är en mycket lovande förmåga särskilt då musiken går åt latinamerikanskt eller karibiskt håll. Bäst lät hon i Jobims Corcovado, i en sång av George Brassens och i en sång från Martinique, som gick lite i Horace Silver- anda.
Barnett strålade särskilt i Mood Indigo, som blev en verklig årgångsläckerhet. Man stängde förstärkarna och serverade Ellingtons klassiker helt akustiskt, så som den i tiderna spelades.
Man kunde bara konstatera hur fint bandet med Riitta Paakki (piano), Ville Herrala (kontrabas) och Thomas Rönnholm (trummor) kontrollerade dynamiken. Det direkta ljudet från scenen var rent magiskt. Ljudet var över lag mycket njutbart – en lyckad kombination av en lämplig lokal och ljudteknikern Lotta Westermarck. Instrumentalisterna fick gott om soloutrymme. Rönnholm spelade versen i But Not For Me som duo med Barnett och senare växlade de fyror. Evy duellerade lekfullt med varje musiker.
I dag, lördag, spelar Dayna Stephens Quartet och Timo Lassy Band i Borgå.