Infarkten kräver snabba ryck
Var femte kvinna får en hjärninfarkt. Var sjätte man kroknar av samma sak. Dirigenten och pianisten Henrik Wikström räddades av en rådig syster, läkaren Milla Rosengård-bärlund kände själv igen sina varningssignaler i tid.
När pianisten och dirigenten Henrik Wikström fick en hjärninfarkt under en konsert i somras tolkade han symtomen som uttorkning.
Synstörningar var det första tecknet på hjärninfarkten som däckade dirigenten Henrik Wikström, 48, i somras. Nu är han tillbaka i svängen igen.
– Jag har en teori om att jag rehabiliteras snabbt eftersom jag håller på med multitasking, använder armar och ben, säger han, som medverkar som musiker i Svenska Teaterns Mamma Mia.
Hans vän, läkaren Milla Rosengård-Bärlund, 41, håller med. Själv har hon inte behövt rehabilitering eftersom hon inte fick någon hjärninfarkt, utan reagerade på varningssignalerna för ett och ett halvt år sedan.
Det var under en zumbalektion som smärtan bet till.
– Jag fick en helvetisk värk i bak- huvudet och nacken och undrade om jag fick en hjärnblödning nu, säger hon.
Med sin värk och en lite domnad hand satte sig Rosengård-Bärlund i omklädningsrummet.
– Handen var inte som när man sovit på den, utan som om det hade varit sand i den, säger hon.
Rosengård-Bärlund, som är läkare, tänkte att hon kanske fått en kotförskjutning i nacken under träningen, åkte hem, virade en varm halsduk om sig och tog en värktablett. Ögat bråkade Någon dag senare satt hon ensam i sitt arbetsrum på campusområdet i Mejlans när hennes synfält förvandlades som om hon tittar på värl- den genom en regnig vindruta.
– Då fick jag ihop ett och ett, förstod att jag har en cirkulationsstörning.
Rosengård-Bärlund hade drabbats av en TIA, en kort störning i hjärnans blodcirkulation, en sådan man ska uppfatta som en varning eftersom den kan följas av en hjärninfarkt inom några dagar.
Den av kollegerna hon larmade, såg att hon inte såg normal ut och förstod vad som höll på att hända. Om en stund kom en neurolog, som ville ta bilder av huvudet. Samtidigt låg Rosengård-Bärlund och skämdes.
– Över att besvära folk i onödan, allt hade ju redan gått om, säger hon.
När bilderna kom, kom också svaret, som visade att det hade varit alldeles nödvändigt att reagera: på bil-
den syntes en liten bristning i en artärvägg, spår av att något i blodomloppet täppt till syretillförseln i vävnader en stund.
Orsaken kan man bara spekulera om.
– Alla som känner mig vet att man inte kan leva hemskt mycket hälsosammare än vad jag gör. Jag har lågt blodtryck och röker inte. Min enda riskfaktor är väl migrän, säger Rosengård-Bärlund.
Ett halvår efter attacken – ett halvår med bloduttunnande läkemedel i förebyggande syfte – togs en ny magnetbild. Blodkärlet var återställt.
– Det var friskt, men psykiskt var det svårt i början. Jag var jätteskraj över att det här över huvud taget kunde hända mig, säger hon.
Neurologen Kirsi Rantanen vid Mejlans sjukhus i Helsingfors säger att cirkulationsstörningarna börjat öka bland medelålders kvinnor när de förr mest drabbat äldre.
– Därför är det viktigt att tala om att inte ha för högt blodtryck, äta hälsosamt och motionera, säger hon.
Nu, ett och ett halvt år efter synstörningen, har Rosengård-Bärlund slutat oroa sig hela tiden, men ersatt den riviga zumban med lugnare yoga. Slut med snaps och cigarretter Henrik Wikström hade ingen aning om sin blodtrycksnivå före infarkten.
Vi har stämt träff i festsalen på Riddarhuset i Helsingfors. Det beror på tidtabellerna. Den här eftermiddagen har Wikström fyra timmar kvar till Johanniternas välgörenhetskonsert med kören Muntra Musikanter och sveper omkring klädd i frack. Det var under en likadan kväll, en konsertkväll med kören i Ingå i somras, som hans synfält började bete sig märkligt.
– Efter nästsista sången blev det snävare, säger han och lägger händerna som skygglappar vid tinningarna.
Wikström, som hur som helst skulle leda den sista sången från pianot i Ingå, satte sig ner.
Det finns läkare bland körsångarna, men ingen av dem råkade vara på plats just då, och de allmänna gissningarna blev att dirigenten mår konstigt för att han druckit för lite vatten i sommarhettan.
När det konstiga inte gick om skjutsade slutligen Wikströms syster Teresa honom till närmaste jourande hälsovårdscentral.
– Där togs blodprov och så fick jag rådet att åka hem och vila, säger Wikström. Systern var ändå uppmärksam. – Hon såg ju hur jag törnade mot dörrar och stolpar när jag kom ut från laboratoriet och förde mig till Jorvs sjukhus i stället, säger Wikström.
Med sin konstiga syn, sin domnade och svaga höger sida fann sig Wikström plötsligt på rygg i en ambulans på väg mot Mejlans. Efter akutvård följde tio dagar på sjukhus.
– Dag fyra kom något de diplomatiskt kallade för progression, säger Wikström, som med en ny störning plötsligt tappade det finska språket helt och fick svårt att uttrycka sig på svenska.
Ruljangsen har gett Wikström insikter om vården.
– Jag har förstått hur viktigt det är att man får tala sitt modersmål. Och att en anhörig som känner en kan finnas med och berätta vad som inte är normalt med en, säger han.
Wikström säger att han kanske kan skylla infarkten på rökning, en och annan snaps och för många vakade nätter, men vill påpeka att ingen kunnat peka ut en klar orsak.
– Cigarretterna och snapsen har jag lämnat. Jag är ju lycklig över att jag inte fick några svåra men, men visst var det en väckarklocka som uppmanar mig till regelbundenhet, säger han.
– Oj, oj, hos mig väcktes inte den insikten inte alls, suckar RosengårdBärlund.
– Jag har insett hur nära det var och hur viktigt det är att reagera snabbt, säger Wikström.