Varför ökar barnlösheten i Europa?

År 1990 hade var sjunde fyrtioårig kvinna i Finland inga egna barn. I dag är motsvarande andel var femte kvinna. För män är motsvarande siffror ännu högre; var fjärde finländsk fyrtioårig man har inte blivit pappa.

Det sägs ofta att kvinnor i medeltal får exempelvis 1,7 barn. Men ingen föder förstås barn i tiondedelar. Konstigt nog dokumenterar europeisk statistik, representerat av Eurostat, inte antalet barn, bara den genomsnittliga fertiliteten. Därför samlade vi på Väestöliitto ihop fakta om antalet barnlösa kvinnor i olika europeiska länder. Vi samlade också statistik om mäns barnlöshet, en ännu större bristvara. Andelen vuxna utan barn ökar i hela Europa. Bland 30-åringar har den ökat i alla länder. Bland 40–44-åringar, alltså den åldersgrupp efter vilka bara väldigt få kommer att bli föräldrar, har barnlösheten också vuxit. Här finns ändå några intressanta undantag, bland dem Sverige och Danmark, där kvinnors barnlöshet verkar minska något.

Det finns också stora skillnader inom Europa. I östra Europa och Baltikum är endast var tionde 40-åriga kvinna barnlös, i Finland är andelen som sagt dubbelt så stor, och samma höga tal hittas i Storbritannien, Österrike, Italien och Holland. De nordiska länderna hamnar, om vi bortser från Finland, på mellannivå, med kring 15 procent barnlösa.

Andelen barnlösa 45–49-åriga män är lägst i Östeuropa och högst i Italien, Tjeckien, Tyskland och – ja, Finland, som toppar den europeiska statistiken.

Vad beror det på? Det är en knepigare fråga. Inget tyder nämligen på att européer skulle önska sig färre barn. Tvåbarnsidealet har rotat sig djupt i vår världsdel. Beroende på land är det mellan noll och tio procent som vill förbli barnlösa. Finland har kring fem procent frivilligt barnlösa.

Vi testade två olika antaganden: att barnlöshet beror på ökad jämlikhet, och att den beror på ökad individualisering. Svaren blev nej och ja. Kvinnors ökade jämlikhet jämnar inte vägen för ökad barnlöshet, vilket kan ses som positivt. I länder med utbildade och yrkesarbetande kvinnor är barnlösheten inte högre än någon annanstans. Däremot verkar ett ”traditionellt” familjeliv hänga ihop med barnlöshet. I länder där man gifter sig tidigare, får fler barn i genomsnitt, och värderar både äktenskap och i största allmänhet lag och ordning, tenderar barnlösheten att vara mindre. Slutsatsen är inte helt enkel att dra. Det är som om barnlöshet var ett (oftast) oönskat resultat av de rika möjligheter som karaktäriserar öppna och individualistiska samhällen. Medan mera traditionella samhällen med sina rigidare normer slussar människor in i föräldraskapet mera automatiskt, på både gott och ont.

Hur stödja människors väg till önskat föräldraskap i tid, utan att bli värdekonservativ? Kunde svenskarna, med sin minskande andel barnlösa, visa vägen igen?