Nu är svångrem och civilkurage nödvändigt
Docent Thomas Wallgren skyller allt elände på vårt EUmedlemskap (HBL 24.10). Sin vana trogen ondgör han sig över marknadsekonomins framfart. Intressant är att han drar Kina och USA över samma kam som plankapitalistiska länder. Det är ju avancerat sagt!
Wallgren beklagar att nejsidan förlorade om EU-medlemskapet. Vi har nu i alla fall demokratiskt beslutat sälla oss till skaran av europeiska demokratier som bildat EU, och som valt marknadsekonomins princip, låt vara lite tyglad så att den inte ohämmat skenar iväg. Referenslistan på länder som valt det motsatta imponerar inte: Kuba, Nordkorea och Venezuela.
Visst vore det skönt om vi nu kunde göra som tidigare, nämligen sänka den inhemska valutans värde. Det verktyget saknar vi, såtillvida kan man hävda att euron var en dålig lösning. Optimistiskt räknade man visst med att Finland skulle lyckas anpassa arbetsmarknadsupplägget till en gemensam valuta. Tyvärr, på den punkten är vi inte riktigt eurofähiga.
All ära till strukturreformer, men för att få bukt med underskottet har vi knappast andra möjligheter än att också skära i de offentliga utgifterna. Med milt våld. Underskottet är så enormt. Inför stundande val måste vi väljare kunna skilja mellan populistiska löften och nationalekonomisk realism. Vi måste välja in en regering som har civilkurage att driva igenom det oundvikliga. Vi behöver ingalunda rase- ra det som vi kallar välfärden, men nog lite sanera den. Om inte, tappar Finland hastigt ytterligare ett “A”, och då blir det verkligen dyrt att leva på skuld.
Till skillnad från den ideologiska vänstern, brukar vi liberaler inte skälla på storbolag utan med händerna i kors hoppas att de våra klarar sig i den hårdnande globala konkurrensen. Vi har där haft en del haverier som verkligen gjort ont.
Följaktligen har vi haft ett stort bortfall av högt betalda industriella arbetsplatser. Det i sin tur har lett till att 58 procent av vår bnp nu skapas av den offentliga sektorn. Den siffran är på tok för hög. Vill Wallgren ytterligare förstora den?
Vi måste helt enkelt vara ytterst återhållsamma, och selektiva också när vi talar om att stimulera. Våra nationalekonomer har smått delade meningar om stimulans, som märk väl sker på skuld. Och visst känns det farligt att dra i nödbromsen. Men knappast är det någon vits att med offentliga medel ge en spade i handen åt de arbetslösa. Stimulans ska resultera i någonting bestående, helst ett nytt sysselsättande företag.
Vi måste se över sådana stödmekanismer som kan bli flitfällor. Det är inte alldeles lätt, vi kan givetvis inte lämna de arbetslösa vind för våg. Men kanske en Anders Borg har någonting att ge? Byråkratin, djungeln av förordningar och dess lagstiftning behöver luckras upp, vilket man lyckligtvis förstått ta tag i.
Nu behövs en kombination av sänkta offentliga utgifter och högst en nollösning med facket, och en långvarig sådan. Och visst hoppas vi att reformerna också ska göra sitt. Minst tror jag på kommunreformen, som urartat i en hemåtdragande maktkamp, speciellt i huvudstadsregionen där reformen som sådan knappast ens behövs.
Vårdreformen är ännu i sin linda, och pensionsreformen är nödvändig men biter lite väl sent. Det börjar nämligen bli bråttom.