Quo vadis, opera?

Den internationella operavärlden verkar för närvarande genomgå en stor kris, kanske en av de största på decennier. Kriser är i och för sig inget nytt i operahus – särskilt när det gäller konstnärliga åsikter och koordinationen av den komplexa processen som en operauppsättning innebär med typiska förändringar i sista minuten. På sistone har vi dock nåtts av mycket oroväckande nyheter: i Rom har operahuset bestämt att sparka hela orkestern och kören, i New York har Metropolitanoperan svårigheter med budgeten och försöker kraftigt sänka den konstnärliga personalens löner. I Montpellier i Frankrike har operahuset så stora skulder att man undrar om man kan fortsätta säsongen ut.

I våras hade jag möjlighet att som representant för New Generation Opera besöka Opera Europas, den europeiska paraplyorganisationen för operahus och deras ledare, konferens i Venedig. När hela världens operaledare samlas samtidigt i La Fenices korridorer, kunde man lätt skriva en futuristisk-tragikomisk opera av de diskussioner man haft och hört.

Det var särskilt intressant att märka att det, liksom inom ekonomin, finns en tydlig linje av rationalitet och irrationalitet mellan norra och södra Europa, när det gäller budgetkontroll och innovationer inom opera. Covent Garden i London och Bayerische Staatsoper i München verkar ha den yngsta ledningen och de mest innovativa idéerna just nu. I Italien är bara två av tretton operahus ekonomiskt relativt hälsosamma, La Scala och Verona – resten gör miljonförluster. Samtidigt fick vi höra flera ut- märkta tal: Lyonoperans chef, Serge Dorny, kastade fram idén om centraliserade verkstäder för kostymer och dekorer, medan Nederländernas opera briljerade med sin långt utvecklade strategi inom sociala medier.

En sak som alla de stora operahusen verkar ha bortsett från är de stora ekonomiska möjligheterna som de digitala strömningstjänsterna erbjuder. I stället för att skapa en global strömningsplattform i stil med till exempel Netflix eller Spotify, verkar varje operahus syssla lite grann eller inte alls med egna strömningsplattformar. I det långa loppet blir det både dyrt och ineffektivt. Samtidigt tror jag ett

av de största misstagen som jag är rädd att man begår är att man bjuder på föreställningarna gratis – fast man vet att folk egentligen är beredda att betala för ovannämnda service. Jämför med e-tidningen: om man en gång fått den gratis, vill man knappast betala för den senare.

I Finland ser vi ännu inte någon kris när vi ser till de långsiktiga publiksiffrorna. Aldrig någonsin har klassisk musik och opera varit så populärt som nu och själv har jag fått kämpa otaliga gånger för att få en biljett till en konsert eller föreställning i Helsingfors. Ur detta perspektiv finner jag det märkligt, att somliga fortfarande vill ta det säkra före det osäkra när det gäl-

”Jämför med e-tidningen: om man en gång fått den gratis, vill man knappast betala för den senare.”

ler repertoarplanering och publikstrategi.

Men oroväckande är att flera specialister och politiker i kulisserna redan har börjat varna för stundande hårda tider inom kultursektorn redan före 2020, när Veikkaus vinster krymper på grund av ökad internationell konkurrens på spelmarknaden. Hårdast kommer det att slå mot Nationaloperan och -teatern.

Medan vi fortfarande väntar på sändningar av Nationaloperans operaföreställningar live på bio eller internet – strömmade direktsända konsertsändningar är ett steg i rätt riktning – har jag funderat på hur vi kunde öka utbudet och samtidigt bjuda på det bästa till hela den publik som vill uppleva opera (och det finns ju fler i Finland än vi vet om!).

Personligen ser jag väldigt stora fördelar i att skapa ett nytt statligt operasällskap i Finland. Det som nämligen skapar dynamik och ekonomiska möjligheter i det europeiska operasammanhanget är uttryckligen diversitet i repertoar och konstnärlig polaritet – till och med konkurrens mellan olika operahus. Inte menar jag att vi skulle behöva bygga nya väggar här men enligt mina kalkyler, med ett tätt samarbete mellan stadsorkestrar och teaterorganisationer, skulle drygt tio miljoner euro per år (15 procent av Nationaloperans budget) räcka till att producera 2–3 nya operaproduktioner i alla större städer utanför Helsingfors.

Framför allt vore det hälsosamt med lite mer polarisation i det finska monopol-, institutionsoch konsensusbenägna tänkan- det – också på operafältet. Vi har flera utmärkta exempel från våra grannländer; i Sverige turnerar Malmö Operas Verkstan med över 60 föreställningar i Skåne, i Danmark gör Jyske Opera flera operaföreställningar i alla större städer, och Glyndebourne on Tour ser till att hela England får njuta av det bästa som opera kan erbjuda. Och ju fler konstnärliga kriser vi har på scenen, inte utanför, desto mer spännande kommer operan att vara för publiken!

Vore det inte äntligen dags att vi fick en statligt finansierad turnéopera till Finland som skulle sörja för operakulturens mångsidiga utveckling i hela landet?

Skribenten är pianist, dirigent och kompositör.