Hos Louise blir nallarna personer
Louise Lindholm har trettio års erfarenhet av familjedagvård. Det är en av orsakerna till att flera hundra teddybjörnar och dockor har samlats i hennes hem.
– Jag har tyckt om dockor och nallar ända sedan jag föddes. De tidigaste är från 1950-talet.
Så förklarar Louise Lindholm den syn vi har framför oss. På hyllorna i hennes vardagsrum finns över hundra bruna, vita och gula nallar i olika storlekar, från pyttesmå till stora som människor – och dockorna är nästan lika många. Louis Lindholm var familjedagvårdare i 31 år tills pensioneringen för några år sedan och nu är det bara yngsta barnbarnet Aleksi hon sköter om.
En del av nallarna har hon köpt på loppmarknader och i affärer, andra har hon fått som gåva.
– Olika män har gett mig en massa nallar, säger Lindholm med ett skratt.
Det är björnarna med en historia hon är mest fäst vid. Har hon fått en nalle som present är det självklart att hon kommer ihåg vem som gett den. Många nallar har hon hittat i dåligt skick i någon undanskymd vrå på en loppmarknad.
– Jag vill se en nalle som ser ledsen och smutsig ut, sedan är det roligt att fixa upp den.
Det finns några favoriter, förstås. Till dem hör de två små sorgsna nallarna hennes bror och hon lekte med i sin barndom. Att de bruna nallarna nu är slitna och nästan pälslösa hör till charmen. Varje jul klär Lindholm dem i tomtekläder.
En annan nallebjörn spelar hennes favoritsång, Frank Sinatras My Way.
Leken slutar tidigare Genom åren har barnen kommit och gått, men nallarna har bestått. Över femtio barn har hon haft i huset, först de egna tre barnen, sedan andra barn och de fyra barnbarnen genom rollen som familjedagvårdare.
– Jag gör nallarna till personer, det tycker ungarna om. Jag brukar säga att visst får ni låna nallens verktyg men då måste ni be honom om lov först och returnera verktygen när ni är färdiga.
De trettio åren bland lekande barn ger perspektiv på hur barnens lek har förändrats. När hon själv var liten lekte barn upp till 12–13-årsåldern med dockor och nallar. När dagens barn når skolåldern lämnar de ofta bort nallarna. En annan skillnad demonstrerar dottersonen Aleksi som vant tar fram surfplattan och börjar pyssla för sig själv.
– Folk sitter vid maskiner i stället för att samlas och göra saker tillsammans.
Louise Lindholm tror att barn i allmänhet på det viset får sämre kondition, utom de allra sportigaste. I hennes regi har dagvårdsbarnen alltid lekt ute två eller tre timmar varje dag, i ur och skur.