Hufvudstadsbladet

De dödas dag firas med fest och karneval

Medan nordborna minns sina döda med stillsamma ljus, firar Mexiko med en färgspraka­nde karneval. De dödas dag, Día de los Muertos pågår i tre dagar och rymmer både fest och saknad.

- Maja-Stina Andersson maja-stina.andersson@hbl.fi

Döden är kanske inte så hemsk ändå, tycks den mexikanska allhelgona­traditione­n vilja säga. De dödas dag i Mexiko är ett väldigt spektakel som firas i dagarna tre. Man bygger altaren, äter godis och minns sina döda med fester och dekoration­er. Dödskallar­na och skeletten har blivit ett slags folklig konst, de här är gjorda av papier maché.

Det kitschigt karnevalis­ka går som en röd tråd genom Día de los Muertos, den mexikanska motsvarigh­eten till alla helgons dag. I dag startar högtiden som pågår till söndag, då man samlar släkt och vänner till en stor fest.

Den mexikanska konstnären Rosamaria Bolom säger att festen är ett slags blandning av kristendom och gamla folkliga traditione­r. Inför Día de los Muertos bygger man vackra altare för att minnas de döda, för enligt traditione­n är de nämligen lite extra närvarande under helgen.

På altaret ställs kristna element som kors och helgonbild­er men också fotografie­r på den döda och små föremål som han eller hon tyckte om. Där står också olika föremål som är förknippad­e med traditione­n: bland annat salt, vatten, orange blommor, levande ljus, kräppapper och dödskallar i socker, så kallade ”calaveras”. De utsmyckade sockerdöds­kallarna är en vanlig symbol för dagen, och på kulturcent­ret Cai- sa ledde Rosamaria Bolom i veckan en workshop där man fick måla en egen dödskalle.

Boloms ”calaveras” är inte gjorda i socker utan i trolldeg, men det spelar ingen roll, säger hon.

– I Mexiko görs skallarna ofta också av papier maché och de är riktiga konstverk. Man skriver ofta den dödas namn i pannan på dödskallen. Men man kan också ge en dödskalle till en god vän och skriva hennes eller hans namn i pannan. Det handlar om att fira varandra, både de döda och de levande, säger hon. Hjälp att minnas I händerna på dem som samlats kring borden på kulturcent­ret Caisa blir dödskallar­na i trolldeg snart personliga. Kring borden uppstår spontana diskussion­er om vilka det är man egentligen har att göra med: ”Min mamma var just så här, en otroligt färgstark person” berättar en kvinna vars calavera är guldmålad och paljettbes­trödd. Hennes mans verk är målat med tydliga ränder. ”Absolut inga paljetter! Pappa var ju mekaniker!”

Att måla sugarskull­s kan vara en terapeutis­k upplevelse, tror Rosamaria Bolom, som förutom konstnär också är utbildad psykolog.

– Dagens psykologi fokuserar mycket på prat – men när vi talar har vi redan formulerat känslor till ord. Jag arbetar en del med konstterap­i och tror att konsten gör det lätatre att nå djupa känslor, för i konsten behövs inga ord.

Genom att tända ett ljus, dekorera ett altare eller måla en dödskalle får man ett naturligt sätt att hantera döden, och att minnas den man saknar.

– I bästa fall kan dessa traditione­r hjälpa oss att avdramatis­era döden. Vad händer med alla calaveras efter De dödas dag? Kan man äta dem? – Nja, sällan. Men man kan ju alltid söta kaffet med dem, säger Rosamaria Bolom och skrattar.

 ??  ??
 ?? CATA PORTIN ?? FOLKLIG KONST. I Helsingfor­s stadsmuseu­ms samlingar finns ett traditione­llt Día de los Muertos-altare. Det är gjort av familjen Linares som sedan 1800-talet specialise­rat sig på papier maché-figurer för högtiden. Konstnären Rosamaria Bolom leder kurser...
CATA PORTIN FOLKLIG KONST. I Helsingfor­s stadsmuseu­ms samlingar finns ett traditione­llt Día de los Muertos-altare. Det är gjort av familjen Linares som sedan 1800-talet specialise­rat sig på papier maché-figurer för högtiden. Konstnären Rosamaria Bolom leder kurser...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland