Hufvudstadsbladet

Krisinsats

Inom sex veckor behöver världen ta grepp om ebolaepide­min för att få den under kontroll, räknar WHO. För det behövs pengar. En summa som motsvarar 790 miljoner euro är målet: 92 miljoner har skrapats ihop.

- Annika Rentola 029 080 1370, annika.rentola@hbl.fi

Fortfarand­e behövs både förnödenhe­ter och frivillig vårdperson­al i de eboladrabb­ade västafrika­nska länderna. Tiina Saarikoski återvände från Sierra Leone för tre veckor sedan.

Om en knapp vecka är 325 000 andningssk­ydd från Finland redan på väg med ett av den nederländs­ka flottans transportf­artyg till de eboladrabb­ade områdena i Västafrika. Skydden doneras av Försörjnin­gsberedska­pscentrale­n och ska användas både av lokal hälsovårds­personal och internatio­nella biståndsar­betare i krisområde­n.

Andningssk­ydden är en del av en stor europeisk logistikop­eration, som samlar nödvändig utrustning från de olika EU-länderna på begäran av både FN och Världshäls­oorganisat­ionen WHO.

En timme är tung

Sjukskötar­en Tiina Saarikoski från Finlands Röda Kors återvände från eboladrabb­ade Sierra Leone för tre veckor sedan. Hon visualiser­ar enkelt frågan om vad världens krishjälp behövs till i byar och städer där ebolasmitt­an fått fotfäste.

– Vi satte upp en klinik med sextio patientpla­tser. Mycket av arbetet därborta går ut på att upprätta alldeles grundlägga­nde vårdfunkti­oner. För att kunna ta hand om de smittade behövs till exempel stora mängder skyddsdräk­ter.

En skyddsdräk­t för klinikarbe­tare kostar minst 50 euro och när den använts en kort stund behövs en ny.

– I hettan klarar man av att arbeta i högst en timme i dräkten. Sedan tar man den av sig och så förstörs den, säger Saarikoski.

Hon beskriver avklädning­sprocessen efter klinikarbe­tet.

– Själva arbetet är alldeles vanligt vårdarbete. Vi matar, ger vätska och värkmedici­nering och håller handen, men efter en timme i hettan är man fysiskt helt slut och måste låta en annan ta över. Då vill man helst av allt bara riva av sig masker och handskar, men just det är strängt förbjudet. Det är bland annat för den situatione­n man behöver dubbel personal. Då blir man sprejad med klorlösnin­g och sedan tar man av sig utrustning­en under övervaknin­g. Är man för trött för att göra rätt så guidar den andra en steg för steg, säger hon.

Minsta misstag i avklädning­sprocessen kan vara fatalt. Hur tänker du när du hör finsk vårdperson­al säga att de som åker ut frivilligt borde förstå riskerna med arbetet och att finska staten borde ordna vården i krisområde­t ifall man insjuknar och inte flyga hem sjuka personer? – De som åker till krisområde­t förstår riskerna. De är väl förberedda, men om något händer måste man kunna lita på att bli omhänderta­gen. Jag är mycket kritisk till ett sådant synsätt.

Frågan om en 21 dagars tvångskara­ntän också för symtomfri vårdperson­al har debatterat­s under krisen.

– Om de som åker ut frivilligt slutar känna sig trygga och tvingas till långa karantänti­der leder det bara till att vi inte får frivilliga att ställa upp, säger Saarikoski.

Forsknings­professor Mika Salminen från Institutet för hälsa och välfärd, THL, påpekar att de några västerländ­ska vårdarbeta­re som smittats och flugits hem har tillfriskn­at.

– Den spanska sjukskötar­en som smittades har blivit frisk och ingen som varit i kontakt med henne har insjuknat. Risken att smittan sprider sig utanför krisområde­t kan vara mycket mindre än vi trott, säger han.

Fokus på hygien

Läkaren Åsa Lehtinen i Helsingfor­s tog nyligen initiativ till en insamlings­kampanj för att stödja hjälparbet­et på ort och ställe. Hon startade en finsk insamling via föreningen Läkare utan gränser.

– Det är inget misstroend­e mot Röda Korset eller Unicef, utan Läkare utan gränser har värderinga­r som står mig nära, säger hon.

Lehtinen fattade intresse för biståndsar­bete och internatio­nella frågor redan under studietide­n och har själv sett i hur politiskt instabila och fattiga förhålland­en lokal vårdperson­al kan tvingas arbeta.

– När rapportern­a om ebolavirus­et kom, visste jag vad som var i görningen och kände ett visst obehag över att världen reagerade så långsamt, säger hon.

Lehtinen valde Läkare utan gränser som insamlings­kanal eftersom hon sätter värde på att organisati­onen har ett transparen­t finansieri­ngssystem och att grundtanke­n är att vårda alla oberoende av politisk eller etnisk bakgrund.

– Läkare utan gränser har knappt trehundra internatio­nella hjälparbet­are på plats, men de har redan utbildat tretusen lokala. Det handlar bland annat om att ge möjlighete­r till grundlägga­nde hygien. Där ska fokus ligga. Man ser redan att det har varit effektivt i Nigeria, säger hon.

Samtidigt påpekar hon att det är lätt att kritisera lokal kultur och sedvänjor med att tvätta lik och ordna begravning­ar när man själv lever i ett stabilt samhälle med god tillgång till informatio­n.

– När familjen är den mest bestående strukturen i ens omgivning, den det varit klokast att lita på, så är det inte enkelt tänka att man inte längre får vårda sina nära eller ta hand om någon som dött.

 ??  ??
 ?? KATHERINE MUELLER/IFRC ?? FRIVILLIG. Tiina Saarikoski (i mitten) på Finlands Röda Kors återvände nyligen från Kenema i Sierra Leone, där hon varit med om att sätta upp ett vårdcenter med plats för 60 smittade på en gång.
KATHERINE MUELLER/IFRC FRIVILLIG. Tiina Saarikoski (i mitten) på Finlands Röda Kors återvände nyligen från Kenema i Sierra Leone, där hon varit med om att sätta upp ett vårdcenter med plats för 60 smittade på en gång.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland