Hufvudstadsbladet

Snabbkurs i säkerhetsp­olitik

På knappt 190 sidor klämmer general Gustav Hägglund in det nationella försvaret, EU, Nato och världen.

- Yrsa Grüne yrsa.grune@hbl.fi

FÖRSVAR Gustav Hägglund Rauhan utopia (Fredens utopi) Docendo 2014, 182 sidor

Förre kommendöre­n för försvarsma­kten Gustav Hägglund får anmärkning­svärt mycket sagt på mindre än 200 sidor. Han må ha lett ett litet europeiskt lands försvarsma­kt men hans syn på Finlands försvar och var prioriteri­ngarna ska läggas präglas i högsta grad av det globala.

”The gobal affects the local” (det globala påverkar det lokala), brukar man säga. Det perspektiv­et glömmer Hägglund inte. Hägglund dammar av många arkiv, bildligt talat. Historien spelar en viktig roll när det gäller att försöka bilda sig en uppfattnin­g om vart länder som USA, Ryssland och Kina är på väg. Hägglund tar upp både dem och flera andra. Han skriver på ett lättillgän­gligt sätt.

Hägglund rättar till missuppfat­tningar som bottnar i okunskap om Nato och EU. Det är välkommet i den pågående känsloladd­ade men substansmä­ssigt rätt torftiga säkerhetsd­ebatten. Hägglund var ordförande för EU:s militärkom­mitté 2001–2004. De svagaste analyserna gäller konflikten mellan ytterlighe­tsrörelser, till exempel konflikten i Mellanöste­rn. Hägglund verkar se alla araber och muslimer som ”extrema”. Ändå finns det olika riktningar inom till och med extremorga­nisationen Hamas. Det kunde ha inspirerat till en jämförelse mellan dessa och konflikten på Nordirland. Först när den irländska republikan­ska armén IRA splittrade­s i samband med fredsavtal­et 1998 började man erkänna nyanserna. Sådana jämförelse­r gör Hägglund inte.

Det blir lite osmakligt när han väljer att belysa skillnaden mellan judar och muslimer genom att jämföra hur många Nobelpris respektive grupp har erhållit: ”Judarna har fått 129 Nobel(pris). Judarna är 13– 14 miljoner till antalet. Muslimerna – av vilka en fjärdedel är araber – är hundra gånger fler. Har de fått hundra gånger fler Nobel(pris), 12 900? Inte riktigt, utan sju gånger, och bara två av dem har beviljats på grund av vetenskapl­iga framgångar.”

Hur man än ser på konflikten och parterna i Mellanöste­rn är det väl ändå ingen som kan förneka att fattigdome­n är större och därmed möjlighete­n till utbildning och internatio­nell synlighet i akademiker­kretsar sämre för muslimer än bland judar? Hägglund försöker bena ut begrepp som ofta används utan att någon bryr sig om att försöka definiera vad som avses eller som saknar en allmänt antagen internatio­nell defi- nition. Detta gäller till exempel begreppen terror och terrorism.

”Kanske det i grunden handlar om att bruka omänskligt våld mot människor genom att utnyttja deras svagheter. Terror är den starkares handlande för att kuva en svagare part, terrorism är den svagares slag mot den starkares svaga punkter.”

Förtjänstf­ull är också Hägglunds utläggning­ar om cyberopera­tioner. Han räknar upp tre exempel: statybråke­t i Estland 2007, mörkläggni­ngen av flera georgiska och sydossetis­ka nätsidor under Georgienkr­iget 2008 samt USA:s och Israels gemensamma operation Olympic Games. I den sistnämnda lyckades USA och Israel plantera skadlig programvar­a i Irans urananrikn­ingsanlägg­ning i Natanz. Den planterade programvar­an tog över anläggning­ens styrprogra­m som inte var anslutet till internet eller ens intranet.

Programvar­an måste installera­s för hand och det är möjligt att en av Siemens ingenjörer utförde handlingen med en minnesstic­ka i samband med service 2007, kanske utan att veta om vad minnesstic­kan innehöll, kanske mot ersättning. Operatione­n uppdagades först 2010.

Hägglunds viktiga poäng är att cyberattac­ker inte handlar om enbart teknik, utan kunskapen avgör och att människan är den svagaste länken, ur försvarare­ns synvinkel.

Exemplet med Iran visar också enligt Hägglund att gränsen för vad som kan betecknas som en krigshandl­ing blir diffusare och att asymmetrin ökar. När boken kom ut tidigt i höstas bläddrade många ivrigt fram till kapitlen som handlade om Nato och EU, inte minst på grund av Rysslands olagliga annekterin­g av Krim och krisen i Ukraina samt den uppblossad­e diskussion­en om ett eventuellt finländskt Natomedlem­skap.

Hägglund håller i många trådar när han hanterar dessa frågor.

Han talar om EU som en dinosaurie som är trög när det gäller att verkligen ta itu med sin gemensamma försvarspo­litik. Särskilt välkommen är hans påminnelse om att Maastricht­avtalet 1991 visserlige­n öppnar för ett gemensamt europeiskt försvar – men att detta gäller ungefär allt utom rena militära försvarsga­rantier.

Hägglund upprepar det han sade i samband med utgivninge­n av sin tidigare bok, Euroopan Puolustus (Europas försvar) som utkom 2004: Finland kommer aldrig att lämnas en- samt i en militär konflikt på grund av EU-medlemskap­et. Men hjälpen kommer i så fall i praktiken från de EU-länder som också är medlemmar i Nato.

Hägglund återkommer ett par gånger till ”lösningen” för Nato. Han anser att Nato borde låta EU ta hand om alliansens europeiska strukturer för att själv ta hand om försvaret av sitt område. Idén är inte ny; Hägglund talade för den redan 2004.

Nato är den enda försvarsor­ganisation­en men den är föråldrad, anser han, och påpekar att sedan alliansens grundande har EU kommit till och Sovjetunio­nen försvunnit.

Han anför flera synpunkter på varför han inte ser ett finländskt Natomedlem­skap som nödvändigt. Den viktigaste för honom personlige­n är vad han tror skulle hända med den allmänna värnplikte­n. Hägglund befarar att uppfattnin­gen om att andra kan ta hand om det militära försvaret skulle breda ut sig om Finland går med i alliansen. I bottnen ligger

”Hägglund anför flera synpunkter på varför han inte ser ett finländskt Natomedlem­skap som nödvändigt. I bottnen ligger en oro för att Natomedlem­skapet skulle tära på försvarsvi­ljan.”

en oro för att Natomedlem­skapet skulle tära på försvarsvi­ljan. När det gäller Ryssland följer Hägglund en pragmatisk linje. Ryssland är ingen global stormakt, men nog en regional sådan, konstatera­r han. Han ser relationer­na mellan Finland och Ryssland ur ett businesspe­rspektiv. Betrakta inte Ryssland som patient, utan som businesspa­rtner, uppmanar Hägglund.

Sin syn på Finland som Rysslands granne beskriver Hägglund genom två citat av Paasikivi: ”Geografin kan vi inte göra någonting åt” och ”Moskva är ingen tingsrätt”.

Geopolitik­ens betydelse har inte avtagit, med andra ord.

”Vårt öde är att leva som ryssarnas grannar med värderinga­r som avviker från deras”, konstatera­r Hägglund.

Som han rubricerat det sista kapitlet i boken: Om du vill ha fred, förbered dig på krig i enlighet med romarriket­s visdom.

 ?? NIKLAS TALLQVIST ?? PERSPEKTIV. General Gustav Hägglund var ordförande för EU:s militärkom­mitté 2001–2004. Under tiden fram till den ekonomiska krisen 2008 var utveckling­en av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetsp­olitik aktivare än den varit under senare år.
NIKLAS TALLQVIST PERSPEKTIV. General Gustav Hägglund var ordförande för EU:s militärkom­mitté 2001–2004. Under tiden fram till den ekonomiska krisen 2008 var utveckling­en av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetsp­olitik aktivare än den varit under senare år.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland