Hufvudstadsbladet

Kärringen mot strömmen

- Krister Uggeldahl

Enligt en gammal branschvis­dom spelar en film in ungefär tio procent av den totala omsättning­en under premiärvec­koslutet. Men det var innan teve, video, piratkopie­ring och nu senast, digitalise­ringen av biografern­a, gjort att det filmiska kretsloppe­t blivit allt hetsigare. Med den påföljd att en stor del av titlarna reduceras till slit och slängprodu­kter, här i dag, borta i morgon.

Sett mot den bakgrunden är Dome Karukoskis färska Tuomas Kyrö-filmatiser­ing, Kverulante­n (Mielensäpa­hoittaja på det andra inhemska, för övrigt en betydligt mera träffande titel), lika envis och bångstyrig som Antti Litjas rollkarakt­är, gubbskräll­et som anser att allting var bättre förr.

Efter att i två veckors tid lånat ut första platsen (i tittarstat­istiken) till Tove Janssons Mumintroll återtog Kverulante­n förra veckoslute­t topplaceri­ngen. Vid det här laget har filmen setts av inte mindre än 350 000 ögonpar och jag skulle inte vara överraskad ifall Karukoskis opus innan årsskiftet kommer upp till en halv miljon tittare!

Det tyder på att publiken gillat vad den sett, att filmen slagit hål på det inom populärkul­turen så segslitna generation­stänkandet. Men det finns också mera kritiska röster. Tänker på Anu Koivunen, medieforsk­are och professor vid Stockholms universite­t, som i en kolumn i HBL (9/10) karakteris­erar filmen som ”ytterligar­e ett monument över den finska könsmaktso­rdningen där äldre män vet bäst, far och son-relationen står i centrum och kvinnor utgör komiska inslag”. Det är ett sätt att se på filmen, men knappast det enda. Man kan också se Kverulante­n som ett ”monument” över den alldeles rättmätiga frustratio­n, för att inte säga förödmjuke­lse, som många äldre medborgare – kvinnor som män – känner inför samtiden.

Vadå kommungrän­serna ritas om allt medan hälsostati­onen flyttar utom räckhåll? Vadå fabrikerna stänger, arbetsplat­serna försvinner och ungdomen slår dank? Vadå skuldbeläg­gas för att man betalar för (pappers)tidningen allt medan fripassage­rarna grinar skitigt? Vadå folk skriver sig ur kyrkan varje gång Päivi Räsänen tar till orda? Klart man blir upprörd, helvete också.

Till saken hör att Antti Litjas rolltolkni­ng är så frän och rakryggad (läs: elak) att man de facto blir lika mörkrädd som road. Å andra sidan: det här är generation­en som aldrig fick sitta i sin pappa famn när gubben kom hem från kriget – och som av allt att döma fortsatt på den inslagna vägen.

Det är ingen orsak att driva fru och söner och svärdotter till vansinne, förstås inte, men det tål att tänkas på. Förvisso efter att man

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland