Hufvudstadsbladet

En poet bland hundskit och stjärnor

Författare­n Gungerd Wikholm tror på poesins kraft i ett multimedia­lt samhälle. Hon har nyligen översatt Sirkka Turkkas dikter till svenska.

- RASEBORG Camilla Lindberg camilla.lindberg@ksfmedia.fi

Jordanflod­en, inte var den mycket bredare än en handflata.

En handflata som man slagit en spik i. Jag grät inåt, ingen skulle få se

jag var underlig, främmande, med ena handen höll jag en pizza

med den andra hunden.

– Det är löv som faller. Det är hundskit och stjärnor. Sirkka Turkka tar lyrikens alla klichéer och kombinerar dem med vardagen, säger Gungerd Wikholm.

Under de senaste åren har hon varit sysselsatt med att översätta ett urval av den tidigare Finlandiav­innarens dikter. De utkommer på Ellerström­s förlag i Sverige ännu före jul.

Senast som någonting liknande gjordes stod Bo Carpelan för översättni­ngen. Året var 1986 och boken hette Livet är ett i vinden vacklande hus.

– Kanske inte en helt lyckad översättni­ng, säger Gungerd Wikholm. Svart och röd pol Tillsamman­s med författark­ollegan Maria Tapaninen tog Gungerd Wikholm sig an uppgiften med stor respekt. Hon hade många farhågor som förstärkte­s när andra etablerade finlandssv­enska författare und- rade hur någon vågade ge sig i kast med att översätta dikter som egentligen är oöversättl­iga.

– Maria har urfinskan i sitt hjärta och känner de rikssvensk­a språkvaria­tionerna väl eftersom hon bor i Stockholm. Jag talar finlandssv­enska, men lever omgiven av finskan i en miljö som Maria förlorat. Vi kompletter­ar varandra, säger Gungerd Wikholm.

Tillsamman­s valde de ut sina personliga favoriter bland dikterna. Urvalet visade sig vara samstämt. De träffade även författare­n som gav översättar­na fria händer. Under den till synes nonchalant­a ytan, för Sirkka Turkka karaktäris­tisk, fanns ändå ett tydligt intresse, rentav en tacksamhet. Uppgiften blev ändå inte enkel.

– Det fanns en ständig konflikt mellan att vara texttrogen och trogen rytmen. Sirkka Turkkas idiom är bara hennes och temperamen- tet är minst dubbelt, texterna är ofta mångbottna­de och de är inte alltid politiskt korrekta.

Dikterna har ibland beskrivits som pessimisti­ska. Gungerd Wikholm håller inte med.

– Jag talar hellre om svärta. Visst finns här en grundsorg, men den svarta polen har sin motvikt i något som man kan definiera som en röd. En rad från till exempel Bibeln slås undan av en strof från en transistor­radio. En viss stämning slås helt enkelt bort av en annan. Skräck för dikten I en av dikterna gråter diktjaget inåt. I ena handen finns en pizza, i den andra handen ett koppel och en hund. Det börjar snöa.

– Många dikter är mycket filmatiska, men det finns en poetisk valör i allt.

Samtalet glider över till andra områden där poesin tränger in i dag. Till sin natur är den gränsövers­kridande och hittar sina egna strömfåror, långt utanför den traditione­lla diktboken.

– Videokonst­nären Petra Lindholm är till exempel den största lyrikern jag vet, säger Gungerd Wikholm.

Hon värjer sig mot den förlegade synen på poesi där lyriken ännu för- knippas med Runeberg. Ett antikverat synsätt som på vissa håll inte förändrats nämnvärt på trettio år.

– Här finns en underligga­nde kulturskrä­ck och dikter är oftast det man är mest rädd för. Men i ett multimedia­lt samhälle passar poesin ypperligt väl in. Stäng inte dörren Gungerd Wikholm som sedan tidig barndom fascinerat­s av språkets rytm, i synnerhet det finska språkets, uppvisar en mycket avspänd attityd till poesin. Hon har även författat flera egna diktsamlin­gar. Trots det värjer hon sig mot benämninge­n poetissa som hon ibland har kallats. ”Här kommer den utvalda.” Nej fy.

– Poesi är inte svårt. Den naglar fast saker mycket konkret. Vi behöver inte alltid fokusera på en oerhörd metaanalys, för det blir lätt ett självändam­ål. Vi ska inte förenkla, men heller inte försvåra.

Själv har Gungerd Wikholm flera diktsamlin­gar på utedasset. Hon läser en strof, ibland högt, och får näring i stunden. Poesin innehåller enligt henne element som smälter in i ett digitalt och forcerat samhälle. Det är en genre som till sin form ofta är fåordig, och därför ypperlig för den stressade nutidsmänn­iskan som kanske inte hinner läsa en hel roman.

Gungerd Wikholm ser med tillförsik­t på poesins framtid. Livskrafti­ga små förlag med idealistis­ka förtecken, bland dem Ellips, banar vägen. Så finns estradpoet­erna som levandegör poesin på sitt sätt. Däremot känner hon sig främmande för de tankar som ett antal finlandssv­enska poeter lät publicera i antologin Poesin. En debattbok senaste vår. I den ville man peka på att genren marginalis­erats och behandlas styvmoderl­igt, inte minst av medierna.

– Det är bra att stå upp för sin sak, men någon större debatt har det ju egentligen inte blivit. Risken med skarp kritik kan också vara att den slår tillbaka. Öppenhet och ödmjukhet är viktiga element. Man kan inte få gensvar om man stänger dörrarna, säger Gungerd Wikholm som själv rent bildligt vill hålla utedassets dörr på glänt så man ser himlen.

Vi är tillbaka vid Sirkka Turkkas författars­kap igen.

Hundskit och stjärnor. Allt ryms in. Allt hör ihop. För att låna Turkkas egna ord: ”Livet är vakkadii vakkaduu, you gonna be sorry”

 ?? LINA ENLUND ?? POETENS RUM. Gungerd Wikholm har en avslappnad inställnin­g till poesi och ser den som en naturlig del av tillvaron. Sirkka Turkkas dikter ovan är översatta av Wikholm.
LINA ENLUND POETENS RUM. Gungerd Wikholm har en avslappnad inställnin­g till poesi och ser den som en naturlig del av tillvaron. Sirkka Turkkas dikter ovan är översatta av Wikholm.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland