Hufvudstadsbladet

Saarinen målar i många nyanser

- Tove Djupsjöbac­ka kutur@hbl.fi

DANS Tero Saarinen Company. Gaspard, Wavelength­s, Vox Balaenae. Koreografi: Tero Saarinen, ljus och scenografi: Mikki Kunttu, dräkter: Keren Nissim och Erika Turunen, musiker: Avanti!. Alexanders­teatern 29.10.

Något av det bästa med vår internatio­nella koreografi­sensation Tero Saarinen är hans oerhört fina fingertopp­skänsla för musiken. Nästan alla hans verk är uppbyggda kring ”riktig” musik, och varje koreografi speglar verkligen just sin musiks väsen. Då Tero Saarinen Company slår ihop sina påsar med kammarorke­stern Avanti! och för första gången i Finland presentera­r tre äldre koreografi­er till levande musik kan man alltså vänta sig fina stunder. Visst höjer livemusik temperatur­en med några extra grader, speciellt då musikerna finns med på scenen och man får möjlighet att med olika medel sträva åt samma håll. Jag uppskattar verkligen även det att man regelbunde­t lyfter fram skåpmat på det här sättet – dansverk förtjänar en betydligt längre livstid än vad som oftast är möjligt, och de tre Saarinenve­rken från 1999, 2000 och 2011 är inte det minsta dammiga, tvärtom.

Saarinen speglar alltid musiken i dansen, men aldrig på ett så tydligt sätt att han skulle illustrera musiken konkret, plocka fram varendaste sak som händer i musiken även i dansen. Nej, snarare fångar han de djupare stämningar­na på ett väldigt lyckat sätt och är en hejare vad gäller känsla för form.

Kvällens inledande verk Gaspard baserade sig på Ravels tour de force för piano, Gaspard de la nuit, som framfördes av Emil Holmström med sådan naturlig lätthet, att man nästan glömde hur krävande pianoparti­et är. De fem dansarnas böljande rörelser och den lätt dimmiga visualiser­ingen med mellanridå och mjuka ljuskäglor satt helt rätt med de impression­istiska tonkaskade­rna. Rörelsen stannar aldrig upp, vare sig i musiken eller i dansen. Speciellt i Gaspard njöt jag av den optimala balansen mellan mjukhet och styrka, och de fem dansarna var alla imponerand­e.

Duetten Wavelength­s präglas av en viss enkel stramhet. Riku Niemis minimalist­iska kompositio­n är rentav bedövande statisk, men stöder samtidigt tidsbilden i verket. Man kan läsa det på hemskt många olika sätt – eller låta bli att läsa in något alls, och bara låta den flödande dansen tala för sig själv. Parrelatio­nen står i centrum, men vad det i själva verket handlar om lämnas öppet för åskådaren. Extra djup erbjöds givetvis av radarparet Sini Länsivuori och Henriikki Heikkilä, bägge trotjänare hos Saarinen sedan länge. I samband med dessa föreställn­ingar firar de 30-årskonstnä­rsjubileum, och med den äran. Dansen sitter som den ska, och tolkningen går minsann inte av för hackor. Musiken satt säkert, även om skillnaden mellan livemusik och musik från band i just detta verk inte var så överväldig­ande.

Avslutning­svis blev det Tero Saarinens eget solo Vox Balaenae till George Crumbs verk med samma namn. Musikerna levererade på högsta nivå och fick även viktiga roller i det sceniska. Att musikerna bär mask står faktiskt inskrivet i partituret! Sällsam musik, sällsam dans – av kvällens koreografi­er var det här definitivt den mest originella, och samtidigt den som väckte mest motstridig­a reaktioner. Men allt ska inte vara godis, och det är imponerand­e hur många nyanser Saarinen målar i här. Från drömmerier, glidande längsmed golvet, relativt statiska poser till rå energi och rentav mot- bjudande dårhusanda. I alla verk, men speciellt i det sista förtjänar visualiser­ingen en extra stor eloge – speciellt inledninge­n och avslutning­en var alldeles hisnande vackra, med speglingar och ljuskonst. Än en gång, bravo Mikki Kunttu & co!

 ?? SAKARI VIIKA ?? TROTJÄNARE. Sini Länsivuori och Henriikki Heikkilä hör till koreografe­n Tero Saarinens pålitligas­te trotjänare.
SAKARI VIIKA TROTJÄNARE. Sini Länsivuori och Henriikki Heikkilä hör till koreografe­n Tero Saarinens pålitligas­te trotjänare.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland