Bhutan bygger lycka och välfärd i Himalaya
Insprängt mellan Asiens två giganter ligger ett avskärmat rike. Bhutan skyddar sin natur och kultur för att inte förlora sin lycka. HBL söker lyckan i östra Himalaya, och finner en ideologi där måttfullhet är större än tillväxt och djurskydd viktigare än
Bhutan är världens sista Shangri-La, påstår resebroschyrerna. Lyckan är en plats, hävdar flygbolaget. Reklamsnack, tänker jag, men nyfikenheten har redan vaknat.
Snarare än att Bhutan vore ett jordiskt paradis karakteriseras landet av en kollektiv och målmedveten strävan efter lycka och harmoni. Lyckosträvan ingår i den buddhistiska identitet som format folket i över tusen år. En tibetansk munk lär ha introducerat buddhismen i Bhutan år 746, i distriktet Bumthang. Ett besök där får utvisa om flygbolaget ändå har rätt, om regnbågen faktiskt slutar bortom bergen.
När Bhutan definierar lycka (HBL 28.10) ges bevarandet av landets natur och kultur stor tyngd. Enligt grundlagen är det varje medborgares fundamentala plikt att skydda naturmiljöer. Grundlagen sä- ger också att minst 60 procent av landet bör vara skogbevuxet (i dag är siffran 72 procent). Drygt halva Bhutans yta är naturskyddsområden.
De flesta vuxna och alla skolelever bär folkdräkt. Så värnar man om den kulturella identiteten. Ett annat sätt är att hålla de multinationella hotell- och restaurangkedjorna borta, de finns inte ens i huvudstaden Thimphu.
I stället syns och hörs det på långt håll när byarna firar de buddhistiska Tshechu-festivalerna i flera dagar.
Bhutan anstränger sig för att utvecklas hållbart. Finland bidrar med 200 000 euro om året. Utrikesministeriet står för 85 procent, resten kommer från WWF Finland som koordinerar arbetet med WWF Bhutan. Vi är en handfull journalister som viker en oktobervecka för att se vad man uppnått.
Att besöka Bhutan är inte alldeles enkelt. Antalet turister har fyrfaldigats till 100 000 på fyra år. Turistvisum kostar 200 euro per dygn under högsäsong. Avgiften inkluderar kost, logi och guidning, men man får inte röra sig fritt. Det minskar slitaget på natur och kultur, förklarar turistguiden Ugyen Tshering.
Bhutan är agrart. Två tredjedelar av folket försörjer sig på jordbruk. Exportintäkterna kommer nästan enbart från vattenkraft och turism. Bhutan eftersträvar tillväxt, men inte till varje pris.
– Vår näringslivsbas är för smal, arbetslösheten ökar. Vi måste säkerställa vår ekonomi. Hälsa, utbildning och infrastruktur är inte fullt utvecklade, men vi vill bevara de värderingar som driver vårt samhälle, säger Tshoki Zangmo som forskar i Bhutans välstånd.
Bhutan kunde tjäna pengar på
gruvdrift, men den är förbjuden. Naturen med sina ändlösa vykortsmotiv som glider förbi bilfönstret går, än så länge, före tillväxten.
Bhutan kunde också avreglera turismen, men makthavarna befarar att massorna skulle äventyra naturskyddet och den kulturella identiteten.
– Ska vi ta in mer pengar på turismen är det troligare att visumpriset stiger, säger Ugyen.
Bhutan balanserar mellan en måttfull filosofi där andligt välbefinnande är viktigast, och en samhällssyn som betonar materiellt välstånd. Den förre premiärministern Jigme Thinley förespråkade bruttonationallyckan, men Tshering Tobgay som tog över efter valet 2013 betonar också ekonomisk tillväxt. Han har sagt att Bhutan inte är ett kloster, att man kan tala om ett bra liv och hållbar utveckling utan buddhistiska förtecken.
Efter 12 timmars bilresa på 264 kilometer gropiga serpentinvägar från Thimphu når vi Bumthang. Sedan Bhutans första ”landsväg” byggdes 1963 har Indiens regering finansierat vägbyggena. Indien bygger också vattenkraften i Bhutan, och köper den. Indierna är för övrigt undantagna visumtvånget.
– Vi har oerhört goda relationer till Indien, säger Ugyen.
Relationerna till Kina i norr talar ingen om, men fakta talar för sig: Kina har byggt vägar fram till Bhutans gräns, och där lär gränsbevakarna stå utposterade på båda sidor, men ingen kör någonsin över gränsen. Orsaken är enkel.
– Det finns inga vägar i norra Bhutan, bara stigar, säger Ugyen.
Otillgängligheten bidrar till att hålla kineserna på andra sidan Himalaya. Bhutan har valt sida mellan Asiens jättar, och utvecklat diplomatiska förmågor.
”När jag ser hur fattiga människor bor i andra länder förstår jag att uppskatta vad vi har här.” TSHOMO vävare
– Våra grannländer har över två miljarder invånare. Det är en utmaning att bevara vår natur och kultur, säger Dechen Dorji på WWF Bhutan.
Ingen diplomati i världen kan ändå förklara vad man kunde kalla skamfläcken i lyckans rike. Bhutan rensade ut inemot 100 000 invånare av nepalesisk härkomst på 1980- och 90-talet – en sjättedel av sin befolkning. Vissa bor fortfarande på flyktingläger i Nepal, andra lär bo kvar i Bhutan som ett slags andraklassmedborgare.
För att vi skulle få journalistvisum till Bhutan var vi tvungna att avstå från att ställa frågor om mänskliga rättigheter. Det triggar nyfikenheten, så vi frågar i stället vilken nytta Bhutan haft av sin militär och hur den nepalesiska minoriteten mår. Vi får två svar, anonymt:
– Militären har kuvat några terrorister när de gjort uppror.
– Det finns inga nepaleser i Bhutan, det finns bara bhutaneser av nepalesisk härkomst.
Även om man blundar för människorättsfrågan kan man inte undgå att se hur Bhutan vill eliminera vissa problem genom att förbjuda dem, sopa dem under mattan eller lösa dem på ett för västerlänningar märkligt sätt. Ta hälsan, en av de nio lyckodomänerna, till exempel. Rökning är förbjuden på allmänna platser. Cigaretter går inte att köpa om man inte vet var de säljs under disken.
– Det här är en rökfri plats, det betyder att det är fritt att röka här, flinar två smygrökare.
Krogarna är alkoholfria på tisdagar, men letar man upp en bättre sortens hotellbar går det utmärkt att beställa öl i alla fall.
Bhutans hälso- och sjukvård är skattefinansierad. Merparten av förlossningarna sker på sjuhus. Annat var det för bara 30 år sedan, då också barndödligheten höll alarmerande nivå.
– Min mor födde åtta barn, men jag har bara två syskon i livet. Jag föddes när mamma skulle mjölka vår ko, säger Ugyen.
Även om läkarbesök är gratis förutsätts man gå via sin astrolog.
– Läkaren rekommenderar patienten att rådfråga astrologen om chansen till en lycklig utgång inför ett svårare ingrepp. Om astrologen säger nej är det ingen större vits att operera, säger Ugyen, som av sin astrolog fått veta hur gammal han ska bli.
På vår resa pekar Ugyen ut Bhutans största orörda skog och landets högsta fjäll, en snövit silhuett vars topp når mer än 7 000 meter upp i den klarblå himlen. Klimatförändringen har tärt på glaciärerna, och om trenden inte vänder riskerar Himalayas färskvattensystem att rubbas. Nästan hela högfjällsområdet i norra Bhutan är skyddsområde.
– Över en miljard människor är beroende av färskvattnet från glaciärerna. Vi ska dricka det. Det är i vårt intresse att det är rent, säger Dechen på WWF.
Skogen är viktig för Bhutans ekosystem och för vattnets kretslopp. Men naturskydd i Bhutan är mer än skogsskydd. Fiske tillåts bara mot en dyr licens (och då måste man slänga fisken tillbaka). All jakt är förbjuden, också utanför nationalparkerna.
– Det hör inte till buddhismen att döda vilda djur. Allt fler bhutaneser är vegetarianer, säger Ugyen.
Bhutan är nästan självförsörjande inom jordbruk, men landet importerar kött för att folk ska få slippa döda de djur de äter. Logiken haltar, men den ger Bhutans natur en artrik fauna med snöleopard, tiger och elefant.
I Wangchuck Centennial Park som WWF stöder inser vi att nationalpark inte betyder exakt detsamma som i Finland. Här tillåts vattenkraft, här bor folk och brukar jorden för husbehov, men allt är småskaligt och det mesta ekologiskt.
– Naturskydd är viktigt för mänsklig utveckling, säger Dechen.
Miljöfostran löper som en grön tråd genom det bhutanesiska skolsystemet. I småstaden Chamkhar strax utanför nationalparken storsatsar skolan, med finländskt stöd, på miljöhygien och sophantering. Morgonen börjar med att eleverna sopar skolgården.
– Vi har bett elevernas familjer att lämna sina sopor till skolan. Vi sorterar skräpet och säljer det vidare, säger rektorn Phuentsho Tashi.
På morgonsamlingen blir det flagghissning och nationalsång. En elev talar med djup övertygelse om hur världens avfallsberg hotar människan och miljön. Budskapet är att vi kan hantera problemet om vi jobbar tillsammans.
– Ungdomarna inser det här, men den äldre befolkningen förstår inte vidden av problemet, säger rektorn.
Det är nästan kadaverdisciplin under morgonens ceremoni, bortsett då från hunden som lommar över gården.
Eleverna står i raka led, och om småttingarna mumlar eller vrider på sig rättar tonåringarna till dem. När lektionen börjar och klass åtta ska rita tredimensionellt ryter läraren till den knäpptysta klassen:
– Använd blyertspenna, inte kulspets, så ni kan radera om det blir fel!
I Bhutan är lärarna inte bara de auktoriteter de brukade vara i finländska skolor.
– Läraryrket är ytterst respekterat i hela samhället. När byarna ska lösa svårare problem konsulteras nästan alltid lärare. De är bildade och anses vara upplysta. Sådana personer lyssnar man till, säger Ugyen.
Förr gick bara munkarna i kloster- skolor i Bhutan. På 1970-talet beslutade kungen att det världsliga samhället skulle sköta skolan. I brist på egna lärare tog Bhutan in indier som undervisade på engelska. Än i dag går undervisningen på engelska.
Bhutans ekonomi växer, men jobben blir inte fler. För att värna om lyckan måste landet både skapa nya jobb och slå vakt om traditionella yrken och hållbara näringar, som hantverk och handarbete.
I byn Dorjibi sitter Tshomo, 47, vid vävstolen, precis som hon gjort sedan hon var 15. Skillnaden är att hon nu jobbar på ett väveri, inte hemma. WWF stöder väveriet som säljer tygerna för handarbetarnas räkning.
– Det är lättare när vi kan koncentrera oss på vävstolen, och roligare att jobba många tillsammans, säger Tshomo.
Kvinnorna förutsätts väva åtta meter mönstrat tyg och tio meter omönstrat på en månad. Tshomo brukar vara nästan dubbelt så produktiv. Det ger henne knappt 50 euro i månaden.
– Allt har varit så mycket enklare sedan vi fick elektricitet till byn för ett par år sedan. Nu kan jag väva på kvällen om jag jobbar på åkern på dagen. Förr kunde man inte göra någonting efter att det blev mörkt, säger hon.
Likt 80 procent av bhutaneserna har Tshomo mobiltelefon. Teve har hon också, men inte hemdator, fastän förbudet mot både teve och internet hävdes 1999.
– Vad skulle jag med en dator? Men teven är bra, nu vet jag vad som händer i landet och ute i världen. När jag ser hur fattiga människor bor i andra länder förstår jag att uppskatta vad vi har här, säger hon.
Tshomo andas måttfullhet och lycka. Är det alltså här regnbågen slutar, i Dorjibi utanför Chamkhar i Bumthang? Är det den här byn flygbolaget syftar på? Inte riktigt, om man får tro Jambay, elektriker och företagare.
– Innan vi hade el i byn klagade ingen. När jag installerade vår första generator som gjorde el på en dieselmotor blev folk glada, men också arga när elen inte räckte till. Elavbrotten fick dem att klaga på sådant de inte hade förstått att kräva förut, säger han.
Ändå bor lyckan här, ibland, fast den väl är mer av en känsla än en regnbågsände. Tshomo, mor till fyra vuxna och utflugna barn, vet exakt hur det är:
– Lyckan är när alla barnen kommer på besök och vi sätter oss kring middagsbordet.