Susanne Ringell har hittat sin hemliga trädgård
Pappa Åke är ”stadin kundi”, mamma Gunnel var Borgåtippa. Deras dotter, Susanne Ringell, beskriver sig som en gatkamomill – en blandning av stad och landsbygd.
Som liten flicka fick Susanne Ringell sitta i sin gudfar Adolfs, spårvagnsförarens, famn när han med säker hand skötte spakarna i sitt fordon från Sandviken till Arabia. Längre bak i spårvagnen satt gudmor Tyra som var konduktrissa och hade järnkoll på biljetter och passagerare.
Det var spännande att färdas så och kärleken till spårvagnar har hållit i sig.
Utan sina spårvagnar vore Helsingfors ingenting. Bara en småstadshåla med pretentioner i största allmänhet. En lantlolla, skriver Susanne Ringell i sin färska bok Guiden.
Guiden är en personlig betraktelse. Tillsammans med läsaren vand- rar Susanne Ringell genom sin hemstad och sitt liv. Forna adresser virvlar förbi alltmedan Ringell relaterar sig själv och sin familj till Helsingfors och dess utveckling.
Det blir en klassresa. Farfar var händig gårdskarl i flera husbolag i centrum, pappa fick ekonomiskt bidrag av Adolf och Tyra och kunde studera till något så fint som merkonom. Susanne Ringells barndom gick från en etta utan tvättmöjligheter på Eriksgatan via Kasberget och Kvarnbäcken till ett radhus i Nordsjö.
I dag är hon sedan decennier rotad där livet började, i centrum av Helsingfors. Att minnas sitt liv var inte svårt. – Som författare lever man i nutid och dåtid. Vaksamheten är förhöjd, tycker Ringell. Rädd för allt Våghalsighet var ett av barnet Susannes framträdande drag. Men i vuxen ålder gav oräddheten vika.
– Jag blev rädd för alla och allt och mest för mig själv. Men nu har jag nästan befriats och känner mig som en del av livet. Du utlämnar frimodigt dig själv. Tvekade du inför det? – Nej, det är inte farligt att dela med sig, och hur mycket man än berättar är det ändå bara en nivå – andra nivåer berör man inte. Publiken känner mig inte lika väl som jag känner mig själv och jag känner mig inte lika bra som Gud gör.
– Vi har alla hemligheter även för oss själva.
När Susanne Ringell första gången berörde ett av sina återkommande teman, den ofrivilliga barnlösheten, var ämnet ännu tabubelagt. Boken
hette Gall eller Våra osynliga väntrum och utkom 1994.
– Jag var mitt inne i bearbetningen av barnlösheten och boken var förtvivlad, minns Ringell.
I årets andra höstbok, Tärnornas station – en drömbok, återvänder Susanne Ringell än en gång till temat. I en av bokens prosadikter skriver hon om en kvinna som föder ett barn som är litet som en reservoarpenna men perfekt och i alldeles rätt storlek.
– Nu är jag försonad. Jag tänker mig att jag har ett barn, någon som har roligt i rymderna, och som ger sig till känna i form av en sympatisk närvaro.
Tillsammans vandrar vi till en av Susanne Ringells favoritplatser i Helsingfors – Botaniska trädgården i Kajsaniemi som Ringell vant sig vid att betrakta som sin stadsträdgård.
Nu pågår visserligen ombyggnadsarbeten och en stor del av växtligheten är borta, utplanterad på annat håll i staden.
Genom ett vildvuxet landskap, ett slags Den hemliga trädgården, når vi det som finns kvar.
– Lejongapen blommar än, säger Ringell och pekar på en av höstens sista blommor som frodas i oktobersolen.
Allt andas frid, i motsats till den plats Susanne Ringell aktivt undviker i Helsingfors.
– I Kampen, det vill säga platsen där köpcentret och busstationen ligger, känner jag mig helt borttappad.
– Å andra sidan trivs väl ingen av oss i en ständig Pelle Svanslös-idyll. Det fula och det trasiga ger skönheten dess djup.
”Det är inte farligt att dela med sig, och hur mycket man än berättar är det ändå bara en nivå – andra nivåer berör man inte.”