Starkt att be om hjälp
Självklart hade hon tänkt klara det. Alla andra gjorde ju det, eller? Men ett dåligt äktenskap, många barn och för lite stöd utifrån gjorde att Sara Sundelins äldsta dotter till sist omhändertogs av barnskyddsmyndigheterna och flyttade till en barnskyddsenhet. Det skulle inte ha behövt gå så långt. – Skammen över att vara ett så kallat socialfall var värst. Skammen över att inte orka, inte klara det, säger Sara Sundelin.
Hon har tagit sig genom de värsta åren. Hennes äldsta dotter är nu 19 år och har flyttat till ett eget hem efter att ha bott på barnskyddsenheten i tre år. Skilsmässan från barnens far är ett faktum. Resan har varit tung och lång.
– Många tror att om man söker hjälp är man en dålig förälder. Tvärtom är man en stark förälder om man kan be om hjälp. Att man kan erkänna att man känner sig svag och rådvill är starkt och klokt, det gynnar hela familjen. Ju tidigare man söker hjälp, desto bättre – för alla.
Många familjer brottas med konflikter, kaos, illamående och svårigheter. Också i lilla Svenskfinland. Men skammen gör att de tiger.
– Vi är inte ensamma om att inte orka, att vara rådvilla och inte veta hur vi ska hantera våra barn och ungdomar. Är man trött och utsliten, så har man siktet inställt på att överleva från dag till dag och att få vardagen att rulla på. Då finns inte kraften att försöka se olika problemlösningar och att få nya infallsvinklar på ens problem med i bilden, säger Sara Sundelin.
En del av pengarna från luciainsamlingarna 2014–2016 används för att erbjuda kamratstöd i så kallade stödgrupper. Sara Sundelin har varit med som erfarenhetskunnig och startat en sådan grupp i Jakobstad.
– I stödgruppen märker man att det finns andra som har det likadant, att det finns andra som också känner att de är dåliga och misslyckade föräldrar som inte kan möta sina barns behov och ge dem den bekräftelse de behöver. De känslorna är väldigt svåra att dela med sig av till någon, säger Sundelin.
Under årens lopp har Sundelin haft ett stort stöd av sina vänner och är tacksam för det. Samtidigt önskar hon att det hade funnits en kamratstödsgrupp när hon hade det som värst.
– En stödgrupp hade varit till stor hjälp för mitt eget mående, för att få kamratstöd av andra föräldrar i samma situation, för att bolla tankar och få råd och förslag på hur man kan lösa olika situationer, för att få nya infallsvinklar på beteenden. Men framför allt att jag inte skulle ha känt mig så ensam i världen med mina problem. Det gör i slutändan att hela familjen mår bättre, säger Sundelin.