Ett jobb för Harry Houdini

Vårdreformen har så många principiella knutar, och så lite tid, att alternativen står mellan en problematisk lösning eller timeout.

UTBRYTARKUNGEN Houdini fick för hundra år sedan sin publik att känna sig gastkramad genom att ta sig ur kedjor, handklovar, kistor och vatten under extremt begränsad tid.

När kalendern visar november 2014 är tiden för att fila på vårdreformen, en av regeringens största ambitioner, lika krävande. Det som inte blir gjort före årsskiftet blir inte gjort före val.

Det finns problem i förhållande till grundlagen, vilket bland annat Justitieministeriet varnat för. Det är en av de bojor partierna ska ta sig ur. Kommunernas skyldigheter ska vara lagstadgade, men i vårdreformen kan det uppstå en situation där olika kommuners ställning och åtaganden blir diffusa inom en producerande samkommun. Den avgörande tolkningen av grundlagen är i slutändan om rätten till tillräckliga tjänster ska anses vara viktigare än kommunernas absoluta självbestämmande.

Arbetet är redan i full gång med att lösa de här problemen. Under den kommande månaden avgörs om det är de politiska striderna som blir svårare än de juridiska. DEN andra houdiniska handbojan är ekvationen med upphandling. Alltjämt hejar de privata vårdproducenterna och näringslivet på en modell där de står på samma linje som den offentliga vården inför beställaren, de fem social- och hälsovårdsområdena. Åtminstone Samlingspartiet tänker i samma banor – men vilket parti vill fälla hela lasset?

”Det är en stor risk, ifall allting ska starta från noll.”

Som det ser ut nu kommer vårdområdena inte att vara de som konkurrensutsätter något, utan de gör upp avtal med de producerande samkommunerna, som i sin tur bestämmer vad de gör själva och vad de lägger ut.

Förslaget till lagtext utgår från att avtalet mellan vårdområdet och kommunerna inte kräver konkurrensutsättning, eftersom det har formen av ett produktionsbeslut. Men näringslivets tankesmedja EVA anser att det är att kringgå EU-regler.

Skillnaden är inte liten. Med Palmiafallet i färskt minne skulle en total konkurrens mellan offentligt och privat ha följder också för bolagiseringen. Oberoende vad man anser om det krävs ordentliga konsekvensbedömningar av de olika framtidsscenarierna ifall man ruckar på modellen. NÅGRA sådana finns det dessvärre inte tid för. Inte heller då det gäller den houdiniska tröjan, pengarna. Ett dilemma är exempelvis om det alls lönar sig för kommunerna att förbättra sin preventiva vård, om man löper risk att betala mer ändå.

Det hade varit logiskt att börja med finansieringen, inte ta den sist. Men backa kan man inte. De alternativ som kvarstår är att antingen medvetet genomföra en reform med rask tidtabell och göra ändringar under decennier framåt, eller att låta reformen ligga över riksdagsvalet. Men det innebär en stor risk att allting ska starta från noll. Och definitivt ett nederlag för regeringen.