Oanvända språk förtvinar och går under

I HBL (26.10) ger Anna-Maja Henriksson bakgrunden till Närpes stads ansökan om övergång från enspråkigt svensk till tvåspråkig status. Det handlar om statsandelsreformen som gör att språktillägget för ”antalet svenskspråkiga invånare i åldern 6–15 år” faller bort. Hur är det med de enspråkigt finska städerna och kommunerna? Förlorar de på motsvarande sätt sina språktillägg för antalet unga finskspråkiga invånare?

Om jag har förstått saken rätt förlorar Närpes sitt nuvarande språktillägg om 0,6 miljoner euro men vinner 2,1 miljoner euro i statsandelar per år på tvåspråkighet. Det blir en god affär för staden, för tvåspråkighet är inte så dyrt som vi skulle tro: vägskyltarna 200 000 euro 2015, översättning 100 000 euro om året i fortsättningen.

I praktiken är det bara en tidsfråga när Närpes skulle bli tvåspråkigt på normal väg, närmast i samband med den förestående kommunreformen. Närpesbeslutet och den bristande informationen har därför skapat oluststämning, för ett språk är så mycket mer än ett kommunikationsmedel som man skriver protokoll eller skyltar vägar på. Reaktionerna på beslutet var förutsägbara, speciellt som det kom till i strid med gällande språklag.

”Det talas mycket om en levande två

språkighet, mindre om den levande svenskhet som är själva förutsättning

en för en levande tvåspråkighet.”

I Närpesfallet handlar det inte om inkluderande och exkluderande. Närpesborna är erkänt bra på inkludering, bäst i landet, tror jag. Och staden uppger själv att servicen redan i dag fungerar på båda språken. Det mesta erbjuds redan nu på finska.

Det talas mycket om en levande tvåspråkighet, mindre om den levande svenskhet som är själva förutsättningen för en levande tvåspråkighet. Av Anna Backs artikel framgår att vi har anledning till oro för svenskans ställning efter kommunreformen. Den dagen är kanske inte alltför avlägsen när de tvåspråkiga kommunerna självmant – av kostnadsskäl, bekvämlighetsskäl – avstår från kommunikation med statliga myndigheter på svenska. Det skulle betyda slutet för svenskan som samhällsbärande språk i Finland.

Så har det tydligen redan gått i huvudstadsregionen. Back vittnar själv (HBL 26.10) om svårigheterna med att hitta de rätta orden och formuleringarna när hon skriver lokala nyheter för HBL. Här är domänförlusten för svenskan som förvaltningsspråk således ett faktum.

Den språkliga osäkerheten blir alltmer utbredd i samhället. Som språkvetare har jag därför svårt för att se det framstegsvänliga och framsynta i att frivilligt öppna språklagen för en ändring som gör det möjligt för de tre kvarvarande svenska kommunerna att byta språkstatus.

Vill vi fortsatt ha ett Finland med två nationalspråk som gör skäl för namnet måste vi använda svenskan aktivt i tal och skrift i alla tänkbara sammanhang. Språk som inte används förtvinar och går under.