Vad fan är problemet?

Jag är feminist. För mig betyder det att jag ser att kvinnor i de flesta samhällen har en ställning som är underordnad männens. De flesta samhällen inkluderar Finland. Det betyder också att jag tycker att det är fel och något som både män och kvinnor borde åtgärda.

Det betyder inte att jag ständigt är arg. Eller att jag vägrar använda läppstift. Men det betyder att jag reagerade när jag 2004 meddelade min manliga chef att jag var gravid och hans svar var ”Grattis … men vad synd, jag hade annars tänkt befordra dig”. Det betyder också att jag reagerar varje gång ett anställningsformulär ställer frågan ”Är du, eller kommer du att bli, gravid inom de närmaste sex månaderna?” Enligt The World Economic Forums rapport som utkom tidigare i veckan är kvinnors ekonomiska deltagande och arbetslivsmöjligheter i dag 60 procent av männens. År 2006 var motsvarande siffra 56 procent. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning uppnår vi ekonomisk jämställdhet i arbetslivet om 81 år.

Det positiva är att rapporten som rangordnar 142 länder enligt en rad kriterier inom ekonomi, politik, utbildning och hälsovård rankar Finland som nummer två (efter Island). På en skala från 0 till 1 (där 1 representerar full jämlikhet) ligget vi på 0,845. Inom utbildning och hälsovård finns det inte längre någon skillnad på män och kvinnor, det är inom arbetslivet och politiken som vi sackar efter.

Förra veckan sedan blev jag befordrad. Det kändes väldigt bra, trots att jag inte direkt var ensam om äran; det var 281 kolleger som befordrades och vars namn publicerades på samma lista. Inom FN där jag jobbar sker befordringar på olika sätt. Den här befordringen var resultatet av ett komplicerat poängsystem som ser till utbildning, jobberfarenhet, språkfärdigheter och medeltalet av de föregående fem årens skriftliga utvärdering av hur bra den anställda har gjort ifrån sig. För att alls komma med på listan krävs en viss mängd arbetserfarenhet. För kvinnor på de högre chefsnivåerna, där män är överrepresenterade, krävs ett års mindre erfarenhet än för män. Samma dag som listan publicerades gick jag ned till kafeterian. Där jag träffade på en kollega som jag räknar som en vän. Han vägrade hälsa. Jag lät det gå, men såg till att bjuda honom på kaffe följande dag. Först på tredje försöket lyckades jag få kontakt. Naturligtvis var han sur över att jag (och inte han) kommit med på listan. Jag hade tänk ignorera det, men … ”Det är för att du är kvinna”. Och då blev det genast knepigare.

Journalisten Caitlin Moran anser att det bara finns två frågor som en kvinna bör ställa sig för att avgöra om hon är feminist eller inte. Den första frågan lyder ”Har jag en vagina?” Den andra ”Vill jag bestämma över den?”

Utgående från egen erfarenhet är jag frestad att lägga till ytterligare en fråga, riktad till både män och kvinnor som gnäller varje gång en kvinna säger sig vara feminist. Frågan är: Vad fan är problemet? Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR

med flykting- och människorättsfrågor.