Framsynt Munchköp
För drygt hundra år sedan, den 8 mars 1911, fattade Antellska delegationen ett betydelsefullt beslut. Med fyra röster mot en beslöt den att för 10 000 mark till Ateneums samlingar inköpa mittpartiet av Edvard Munchs triptyk Lifsaldrene, sedermera vanligen kallat Badande män.
Verket fanns med på en utställning av norsk samtidskonst, som kom till Helsingfors tack vare estetikprofessorn Yrjö Hirns goda kontakter med norska Nasjonalgalleriets chef Jens Thiis.
Munchs målningar fyllde en hel vägg, och det var naturligt att de väckte den största uppmärksamheten. Munch var redan då en internationellt känd målare och inte heller okänd i Helsingfors; två år tidigare hade han framträtt med en stor egen utställning på Ateneum.
Utan större protester hade samma delegation då inköpt en målning, ett porträtt av den tyska Munchsamlaren Gustav Schiefler.
Men nu tog det eld i etablissemanget. Inköpet betecknades som en skandal.
Veckobladet Fyren tog som den första till storsläggan och publicerade en tecknad karikatyr av Munchs triptyk, som kallades ”tarflig” och ”grof humbug”.
Liknande synpunkter levererades de följande veckorna i mängd i krönikor, insändare och kåserier. Men köpet kritiserades också i seriösare sammanhang. Onni Okkonen i Uusi Suomi, länge dominant kritiker och senare konsthistorieprofessor, beskrev målningen som ”hjälplös och barnslig”, föreställande några ”oklart ditkluddade mansfigurer på en havsstrand”.
I Nya Pressen, som några dagar innan presenterat utställningen i positiva ordalag, tog chefredaktören Axel Lille till orda och kallade målningen klen i teckningen, bisarr i färgen och diffus i konturerna. ”För ett sådant konstverk, låt vara att det nog bär spår av sin skapares kraftiga naturell, äro vi för fattiga att erlägga tiotusen mark”, skrev han.
Han tillfogade att inköpet var ett missgrepp också därför att det företräder en riktning som han menade inte bör skapa skola i vårt land.
Men det var just vad det gjorde. Det dröjde bara några månader innan nya vindar på allvar började blåsa i finländsk konst. Septemgruppen konstituerades följande år, snart följd av Novembergruppen, som drabbades av precis samma argument som man använt i Munchdebatten. Att två målningar av Munch hängde i Ateneum hade säkert sin betydelse för den nya konst, som under dessa år växte fram i Finland, och dess spår är synliga ännu i dag. Från den synpunkten var köpet av dessa båda målningar både djärvt och framsynt. Båda är målade under den tid Munch vistades på badorten Warnemünde, som både fysiskt och psykiskt betydde en vändpunkt i hans liv och hans måleri.
På den aktuella Munchutställningen hos Didrichsens kan nu vem som helst konstatera hur klokt beslutet var. Anspråkslöst placerade i var sin ända av utställningssalen bildar dessa två bilder ett centrum, kring vilket det övriga utställningsmaterialet grupperar sig som blommor i en bukett.
Och man behöver inte bläddra så mycket i den finländska konsthistorien för att finna spåren av den munchska färgexpressionismen, från 1910-talet fram till i dag. Eller se till exempel på Anita Snellman hos Amos Anderson: en av 70-talets mest dominanta lärare, som spred fortfarande synliga dyningar i färgexpressionismens finländska damm.