En tortyr som ständigt fortsätter
Steve Sem-Sandbergs roman handlar om experimentkliniken och ”uppfostringsanstalten” Spiegelgrund – en del av sjukhuskomplexet Steinhof i Wien – där tusentals barn utnyttjades som ”material”, led och dog 1941–1945.
De viktigaste författarna behöver ofta tid på sig för att hitta fram. Steve Sem-Sandberg inledde sitt författarskap 1987 och sökte sedan sin stil via två tämligen kliniska romaner, en essäsamling och en reportagebok, tills bitarna tio år efter debuten föll på plats i och med den halvdokumentära romanen Theres, med Ulrike Meinhof i en central roll.
Den volymen var hans första in- mutning på vägen mot den position i det svenska litterära livet han i dag har, som en europeiskt orienterad författare med fokus på 1900-talshistorien. Han har efter genombrottet uppvisat en fortsatt, outtröttlig vilja att gräva i arkiven, för att sedan i strikt saklig ton kombinera dokument och fiktion.
I och med ytterligare två verk med starka kvinnor i centrum ( Allt förgängligt är bara bild och Ravensbrück) fullbordade han det som kommit att kallas hans centraleuropeiska trilogi, och kom redan i det sammanhanget också in på den nazis- tiska perioden – det historiska trauma han sedan gått in för att forska grundligare i.
I sin Augustprisbelönade utgåva De fattiga i Lódz (2009) skildrade han livet i ett judiskt getto, och i den aktuella romanen De utvalda gör han – med en ny infallsvinkel – ytterligare ett försök att greppa situationen 1941–45. Han berättar här om experimentkliniken och ”uppfostringsanstalten” Spiegelgrund (en del av sjukhuskomplexet Steinhof i Wien), där tusentals barn placerades, och ställer den intagna Adrian och sköterskan Anna i centrum. Bakom dessa, som en myllrande fond, levandegörs också ett stort och rörligt kollektiv av läkare, sjuksköterskor och patienter. Utvalda till döden ”De utvalda” är barn som arvsbiologiskt uppfattas som ett hot mot den ariska rasen, barn med olika slag av handikapp, och också barn och ungdomar som anses ha ”disciplinära problem”. Avsikten är då inte att ge vård eller terapi, utan att få fram material för olika slag av mänskliga experiment. Så dödas en stor del av patienterna via överdoseringar av medicinska preparat, varefter kropparna obduceras, styckas och sparas ”till forskningens fromma”.
”And the torture never stops”, sjöng Frank Zappa på 70-talet, och så kan det faktiskt kännas när man läser de här skildringarna. Den unga protagonisten Adrian får genomlida tortyr av ett ständigt accelererande slag, och inte heller läsaren kommer helt lätt undan. SemSandbergs text är extremt bastant, med tyngd inte bara till innehåll utan också vad formen beträffar, och ibland blir det nästan alltför uppenbart att det handlar om omtolkning av dokument och fakta till återberättande romantext.
Det händer att jag, hur imponerande och viktigt själva uppdraget än är, längtar efter en luftigare, mer aktivt rytmiserad och direktgestaltande textmassa – och speciellt i mittdelen av romanen, då nazisterna inte längre avancerar men sammanbrottet heller ännu inte är ett faktum, efter en viss sovring i det detaljspäckade registrerandet. Det outhärdliga Just den noggrant dokumenterande, sakliga stilen motiveras kanske ändå av det outhärdliga i det som beskrivs. Man kan inte låta känslorna rusa i väg då man skriver om skeenden av det här slaget, och SemSandberg har gått så långt som möjligt i fråga om sval objektivitet. Men om hans neutralitet ibland till och med tycks gränsa till det arkivarie-
”Just den noggrant dokumenterande, sakliga stilen motiveras kanske ändå av det outhärdliga i det som beskrivs. Man kan inte låta känslorna rusa i väg då man skriver om skeenden av det här slaget.”
torra har den samtidigt troligtvis varit en förutsättning för att den här romanen alls skulle bli skriven.
Och för mig blir speciellt sjuksköterskan Annas öde ändå starkt berörande, eftersom hennes situation är så motsättningsfull. Hon är en i grunden välmenande människa, som valt sitt yrke på basen av att hon faktiskt velat hjälpa sjuka och göra gott, men på Spiegelgrund går hon ändå med öppna ögon in i ett projekt som på alla sätt står i motsättning till hennes etik.
Överlevnadsmodellen blir då att arbeta samvetsgrant utifrån de direktiv som getts, men samtidigt – trots att hon vet att många av barnen är där bara för att dödas – ge offren en så god vård som möjligt så länge de är vid liv.
Romanens sista hundra sidor be- står sedan av autentiska vittnesförhör, rättegångsanteckningar och övrigt faktabaserat material. Vi får veta att ”de dödas arkiv”, bestående av bevarade kroppsdelar från intagna barn, hittades i ett källarutrymme på Steinhof 1997. Och att en del av de ansvariga läkarna ännu då kunde sitta kvar i sina internationella forskarpositioner, som uppnåtts just med hjälp av material från de barn de avlivat inom ramen för klinikens ”eutanasiprojekt”.
Man vill gärna uppfatta Sem-Sandbergs roman som en del i en pågående läkeprocess, också om det när man ser sig omkring är svårt att tycka att människans ondska i dag skulle vara mindre än på 1940-talet.