Keramiken tar stolt plats
Materialglädje, skapelseprocesser och lera som uttrycker sinnesförnimmelser fascinerar. Keramikutställningen på Designmuseet är både tankeväckande och sinnligt njutbar.
Av jord är du kommen. Leran, som används i keramik, tycks ha en stark symbolik som urmaterial. Formbar innan den torkar, skör efter bränning. Den associerar till skapelse och förgänglighet – livets stora frågor.
På Designmuseet visas verk av 43 konstnärer och arbetsgrupper. Gränsen mellan keramik och skulptur eller nutidskonst har upplösts. Ändå kan man se en skillnad i förhållningssätt mellan renodlade keramiker och skulptörer som för vissa verk använder keramik, och på den här utställningen plockar ett materialbaserat tänkesätt poäng. En äldre tanke om att keramikern är ett instrument som materialet uttrycker sig genom skymtar fortfarande – och tillför verken en touch av magi.
I flera verk är materialet mer än ett medel för att visa något. Det är själva poängen, och ibland framstår det till och med den som drivande kraften, men det kan också vara skenbart.
Caroline Slottes vita fat har ett förflutet som bruksföremål, nu fylls de av sprickor i nästan symmetriska linjer. Man kan få för sig att mönst- ret på ett mirakulöst sätt tecknat sig självt i en naturlig krackeleringsprocess. Men det hade omöjligen blivit symmetriskt. Slotte arbetar ofta med tvetydighet och här avbildar hon en naturlig process genom mekaniskt arbete: mönstret är utskuret från baksidan.
Camilla Groth säger sig alltid utgå från materialet. Hennes taktila landskap är reliefer där lera reagerat med glasyr, ett förlopp som kan leda tankarna till jordskorpans utveckling. Subjekt och objekt Leran uttrycker enligt titeln Changing perception sinnesförnimmelser i Saana Murttis verk. Föremål bäddas in i alltmer lera i tre steg. Ett svällande, en oklarhet, en tyngd, till och med ett obehag uppstår. Verken handlar enligt konstnären om en inre upplevelse, om människans förhållande till sin omgivning. Erfarenheter sätter spår: subjektet omfamnar objektet och gränsen mellan dessa suddas ut. Hennes två verk, det ena innehåller skor och det andra en dukad bricka, biter sig starkt fast i sinnet, eftersom de ger en uppsjö möjligheter att upplevas på olika sätt.
Färgskalan och den överväldigan- de ymnigheten i Nathalie Lahdenmäkis och Naoto Niidomes verk Förvar är absolut förtjusande. 5 500 sköra koppar ligger löst staplade i något som påminner om ett vindsförråd. Det är ett överflöd av material, nästan för stort att hantera och ta hand om. Men att ha ”för mycket” är också en fröjd. Verket är en skattkista bortom rim och reson. Byggstenar i porslin Keramiken har också en koppling till vardagliga bruksföremål som husgeråd. På den här utställningen förekommer sådana endast i förändrad eller kommenterad form. Riitta Rönkkös charmerande figurer är byggda av kärl och Iina Vuorivirta ställer frågor om massproduktion och original.
Alla verk kretsar inte kring materialet, ibland är keramiken bara händelsevis rätt val. Bildkonstnären Jarmo Mäkiläs pojkfigurer är gjutna i lera, och det ger dem ett oslipat, grått uttryck som fungerar för att behandla en fysisk och mental råhet i tigandets kultur (knytnävarna talar) under efterkrigstiden.
I Olli Larjos och Lasse Wallenius Arkiv närmar vi oss skapelsens slut. En naturkatastrof antyds i absurda lämningar från en fiktiv, ark- tisk forskningsstation. I laboratoriet bubblar det i rör och behållare, keramikhuvuden förvaras i glasburkar. Installationen får vetenskapens försök att rädda världen att framstå som lika absurda som de fiskhuvuden och de tavlor med obegripliga tecken som ligger på hyllorna. En lustig lek, med stråk av sorg.
Galleri saknas
– Det är inte lätt att jobba som keramikkonstnär i Finland. Här finns inget högklassigt galleri för materialbaserad konst sedan Norsu stängde, så man får söka sig till Sverige eller Norge för att ställa ut, säger Caroline Slotte.
Katarina Siltavuori som drev galleri Norsu i sex år är en av producenterna för utställningen.
– Det var alltför svårt att hitta finländska köpare till verken på galleriet. Tidigare var keramiken starkare i Finland, hantverk uppskattades, men nu handlar allt om design.
Om gränsen mellan keramik och samtidskonst luckras upp – löser det problemet?
– Det skulle finnas flera ställen att visa sina verk på i så fall, säger Siltavuori som också efterlyser en större dialog mellan konstnärer, samlare och akademiker.
På Designmuseet är kombinationen av skulptörer och keramiker definitivt fruktbar. Utställningen visar att materialet har potential för i stort sett vad som helst.