Gränslösa åk vid Riksgränsen
Två dagar i Riksgränsens backar retar definitivt aptiten. Här finns utmaningar också för dem som redan tror sig veta det mesta om skidåkning.
Solen strålar över gnistrande vit snö. Kylan biter en aning, så där lagom så att man vet att det är vinter, men inte så att ögonfransarna frostar. Vilken tur vi har!
Världens nordligaste skidort är inte stor, men den är läcker. Här syns inga snömaskiner, de behövs inte. Björkliden befinner sig 250 kilometer ovanför Polcirkeln i Sverige. Här ligger natursnön i meterhöga drivor ännu i april och bergstopparna är så många att man inte ids räkna.
Det sägs att det finns fler än 60 toppar som är högre än 1 200 meter. När man tittar sig omkring finns ingen orsak att betvivla sanningshalten i påståendet.
Ett par dagar räcker inte långt om man ska upptäcka hela området. Dessutom är merparten av topparna inget för lekmän – det här är ett paradis för offpiståkare.
Därmed inte sagt att en vanlig medelåkare inte skulle hitta sin pist. Det finns åk för alla, från små ”svamphuggare” till proffs. I Björkliden som ligger på 30 kilometers avstånd från Riksgränsen finns backar för de minsta och chans att träffa på kramgoda nallebjörnar i backen. Utmanande offpist Vi, två slalomåkare och en på snöbräda, tar ut det mesta den första dagen – tills vi plötsligt inser att vi riskerar bli sena till ett överenskommet möte. Vi tar en genväg via en offpistbacke. Den ser aningen isig ut men visar sig vara betydligt isigare än så och det blir ett tufft åk för benmusklerna. Samtidigt som vi mer eller mindre hasar oss ner sveper några gränsbevakare förbi på vanliga långfärdsskidor och hojtar: – Klarar ni er? Åh, så genant! Men visst, vi reder oss. Det är ändå på aningen ansträngda ben som vi dräller in till träffen på Meteorologen Ski Lodge. Här ska vi träffa diskaren som blev sommelier – kändiskrögaren Patrik Strömsten.
Men först några ord om Meteorologen som är Riksgränsens äldsta byggnad. För hundra år sedan var det ett tullhus, sedan blev huset väderstation och sedan dess har det kallats för Meteorologen.
Numera är det ett litet men hög- klassigt hotell med 14 rum där gästerna sover i Hästens sängar. Har man tur kan man få ett av rummen som fortfarande har kakelugn.
I baren serveras lokala ölsorter och vi provsmakar ljus som mörk medan vi väntar på att sommelieren Patrik Strömsten som driver stället ska dyka upp.
Plötsligt yr snön häftigt utanför fönstret. Det är Strömsten som landar med egen helikopter och strax därefter står han framför oss. Han ler brett, beredd att ta oss ner till helgedomen – vinkällaren. Här finns viner goda nog för en kung.
Patrik Strömsten berättar att han egentligen inte har någon sommelierutbildning. Han kom till Riksgränsen i tonåren, blev förtjust i skidåkningen och tog jobb i disken för att ha råd att stanna kvar. På sin fritid läste han vinlära, jobbade som servitör på krogar landet runt när det var lågsäsong i norr.
I dag är han välrenommerad sommelier och det finns inget stopp på flödet när han berättar om vinerna.
Den lilla matsalen har plats för 28 gäster, medan vinkällaren rymmer 500 etiketter.
Den visar Patrik Strömsten upp med stolthet. Här finns viner som lämpar sig för den kräsnaste gäst. Heliski-äventyr Hjärtat bultar. Ska lårmusklerna hålla för tre offpiståk? De är fortfarande trötta efter gårdagens offpistäventyr vid Riksgränsen.
Helikoptern landar i ett moln av snö och vi, tre skidåkare, kliver raskt in, klickar fast säkerhetsbälten och så lyfter vi.
Utsikten är … obeskrivlig! Bergstoppar, öppna landskap. Strålande sol.
Strax innan vi åkte har vi fått en gedigen lektion i säkerhetsprocedurerna av Anders Bergwall, en internationellt känd bergsguide som prio-
”Det sägs att det finns fler än 60 toppar som är högre än 1 200 meter. När man tittar sig omkring finns ingen orsak att betvivla sanningshalten.”
riterar säkerhet före allt annat. Med oss har vi nu ryggsäckar med säkerhetsutrustning ifall en lavin mot förmodan skulle inträffa. Vi ska inte röra oss i otrygga områden, men utrustningen är obligatorisk.
Dags för landning. Vi stiger av, får raskt skidorna på fötterna och så bär det av, efter guiden. Jag försöker åka i hans spår, men det är inget bra val. Snön är lite tung och plötsligt ligger jag i drivan. Upp och i väg igen. Lårmusklerna svider, de är trötta efter gårdagen. Åk två går bättre. Åk tre: Super! Nu är det kläm på svängarna! Åket bär hela vägen, med brännande ben och brett smil i ansiktet.
Ja, en otränad kan åka Heliski, det finns ju lättare och svårare nedfarter. Men inför nästa gång tänker jag vara tränad för de tuffare. Våfflor på toppen När helikoptern landat och vi helskinnade stigit av blir vi upphämtade med snöskoter och släde. Turen går till Låktatjåkko, Sveriges högst belägna fjällstation. Den ligger på 1 228 meter över havet, 200 kilometer norr om polcirkeln och har långa anor, ända från 1939. Här serveras våfflor som ska vara de bästa man kan få. Folk brukar vandra hit, en resa på tio kilometer från närmaste samhälle.
Själv är jag ingen äkta våffelfantast, men efter några timmar i frisk luft så tackar man inte nej. Tur är väl det, för frasigare och godare våfflor har jag aldrig någonsin smakat.
Ryktet ljuger inte. Våfflorna hör till de bästa.
När vi smort kråset och stiger ut ur stugan möts vi av snöstorm. Allt är vitt! Men för vår snöskoterchaufför är det inga problem att köra oss tillbaka till hotellet, trots ovädret. Han är van.
I samma oväder åker vi hundspann senare på kvällen. Vi har tjocka skyddsoveraller, mössor och handskar. Snön väller ner, det känns som om den kom i stora sjok. Hundarna är ivriga, betydligt ivrigare än de frusna passagerarna på slädarna. Men det är ett äventyr, ett äventyr som ger en äkta upplevelse av hur ett riktigt äventyr på fjället är.