Kekkonen och rödgrönt
När jag växte upp fanns det bara en person man kunde rösta på i presidentvalet: Kekkonen.
Det fanns förstås också andra kandidater, men de var mest där för syns skull. Alla visste att Kekkonen skulle bli vald.
Kekkonen stod för stabilitet och trygghet och var den enda som visste hur ryssen skulle tas.
Det fick man med sig i modersmjölken och det fanns en tid när jag trodde att den ordningen skulle vara för evigt. Regeringar kom och gick, ofta i rask takt om Kekkonen var på det humöret, men alla visste att ingenting egentligen ändrades eftersom Kekkonen hade sista ordet.
Han var garanten för kontinuitet. De som inte höll med fick stå ute i kylan. I Sverige har vi nu levt i fyra veckor med en rödgrön tvåpartiregering, som efter riksdagsvalet i september tog över makten efter åtta år av borgerligt styre.
För en människa uppvuxen och fostrad i Kekkonens anda, och i den samhällsordning som har rått i Finland också efter Kekkonen, har det svenska maktskiftet, eller egentligen följderna av maktskiftet, varit fascinerande att uppleva.
När ett maktskifte sker i Finland ändras oftast bara namnet på statsministern. Själva politiken förblir densamma eftersom regeringar i regel består av partier från både höger och vänster om än med lite olika sammansättningar.
I Sverige ändras också själva politiken vid ett maktskifte. Ideologin har en given plats i maktutövandet och den märks även ute i Medelsvenssons radhuslängor. I ärlighetens namn ska sägas att jag i min vardagslunk ännu inte känner så mycket i skinnet att jag lever i ett rödgrönt land. Jag ser varken fler eller färre sossar eller miljöpartister på gatorna eller på stamkaféet.
Men det råder ingen tvekan om att politiken har slagit in på en ny kurs med stark röd och en lite svagare grön riktning.
Det syns bland annat i att jag så småningom får högre skatt på min lön och att min vårdcentral, som drivs i privat regi, och som för övrigt fungerar berömligt bra, kanske blir kommunal.
Jag kommer också att se maktskiftet i hur stora lokala projekt i Stockholm sköts. När jag i framtiden vill flyga måste jag kanske ta mig ut till Arlanda eftersom de rödgröna vill stänga Bromma flygplats. De långt gående planerna på en rivning av Slussen ska stoppas och ett gigantiskt motorvägsbygge väster om Stockholm skjuts upp.
Å andra sidan, blir jag arbetslös eller sjuk får jag mer pengar, om den nya regeringen får som den vill.
Listan på ämnen där den nya regeringen har tagit en annan riktning än den gamla är lång. Sedan är det en annan sak hur mycket den svaga minoritetsregeringen de facto får igenom.
Svenskarna själva säger att de inte ser skillnad på partierna och politiken.
Men så har de inte heller vuxit upp med Kekkonen, eller levt under en lång rad konsensusregeringar i Finland. NÄSTA VECKA: Peter Loewe i Rom.
VÅRA KRÖNIKÖRER I VÄRLDEN: Matts Lindqvist, Peter Loewe, Annika Wilms, Anna-Lena Laurén, Juri von Bonsdorff.