Vem ska Finland följa?

Palestina debatterades ivrigt under Nordiska rådets möte förra veckan. Men Sverige och Island är de enda i Norden som har erkänt Palestina.

DET MÅSTE sätta press på Finland att följa Sveriges exempel och erkänna Palestina. Tills vidare är vår regering ändå inte redo att gå så långt. Antagligen är riksdagsvalet för nära.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström påpekade i torsdags att Sverige är det 135:e landet i världen som erkänner Palestina. Enligt Wallström innebär Sveriges beslut att man vill understryka stödet för en tvåstatslösning.

Det vore frestande att dra paralleller till exemplet Kosovo, där EU erkände Kosovo trots att ledningen i Pristina inte hade full kontroll över territoriet. EU bör aktivera sig i palestiniernas sak och aktivare än hittills yrka på att förhandlingarna återupptas. I bästa fall blir Sveriges beslut en drivfjäder. Unionens agerande i just Palestinafrågan har varit minst sagt blygsamt. DET ÄR INGEN lätt balansgång i den verklighet som omvärlden byggt upp kring Israel och palestinierna där bilden lätt blir alltför svartvit.

Ändå finns det nyanser inom de palestinska grupperna, till och med inom Hamas. Alla vill inte entydigt utplåna Israel, lika lite som alla israeler anser att Netanyahus linje är den enda möjliga. Peace Now, en stor israelisk fredsorganisation som grundades under Israels förhandlingar med Egypten 1978, spelade en viktig roll för att ett fredsavtal med Egypten kunde ingås. Peace Now stöder förhandlingar med palestinierna. SUMMARISK RAPPORTERING i skuggan av akuta krig och katastrofer gör att nyanserna och viktiga detaljer går förlorade. Palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat protesterade när Israels premiärminister Benjamin Netanyahu nyligen visade grönt ljus för tusen nya bosättarbostäder i östra Jerusalem. Washington uppgav att USA är ”djupt oroat” och EU har bett Israel om preciseringar.

Om man får tro internationella medier, bland annat Reuters, hade Israels ekonomiminister Naftali Bennett ursprungligen krävt 2 000 nya bosättningsbostäder på Västbanken. Netayahus halverade version för östra Jerusalem ter sig i så fall som en nedskärning. Dessutom har ingen

”En samnordisk linje i Palestinafrågan finns inte.”

ännu förbundit sig att faktiskt bygga bostäder.

Vänsterpartier och liberala i Israel säger dessutom att de områden det nu gäller – Har Homa och Ramat Shlomo – i själva verket inte innebär någonting nytt. DET VORE ÄNDÅ ETT MISSTAG att förhålla sig likgiltig till Netanyahus löfte utifrån de nedtonade kommentarerna. För det första är Jerusalem i särställning när det gäller möjligheterna till fred. Det har varit omöjligt att nå en kompromiss som skulle tillfredsställa både judar och palestinier. Ingendera vill ge avkall på sin rätt till staden, den är helt enkelt inte utbytbar, vare sig till delar eller helt och hållet.

Varje bosättningslov eller rätt för bosättare att bygga sina hem på de palestinska områdena undergräver möjligheterna att föra seriösa fredsförhandlingar. Det spelar egentligen ingen roll om alla formaliteter för byggande är uppfyllda. Med varje beslut om utvidgning av de israeliska bosättningarna ser palestinierna drömmen om en egen stat naggas i kanterna ytterligare.

Sveriges erkännande kommer knappast att ändra på verkligheten. Någonting tyngre behövs för att ge tvåstatslösningen tillbaka någonting av den tyngd som gått förlorad.