Hisnande resa i tonernas helande värld
Stilistiskt mångfacetterat och tankeväckande. Så karaktäriserar HBL:S recensent Mats Liljeroos årets program på Grankulla musikfest.
KAMMARMUSIK
Grankulla musikfest. Konserter 1.11 i Nya Paviljongen och Grankulla kyrka. Avanti!, Key Ensemble under Teemu Honkanen, Kasmir Uusitupa, violin, Erkki Lahesmaa, LiinaMari Raivola, cello, Konstantin Bogino, Marko Hilpo, Aska Iino, Junio Kimanen, Juhani Lagerspetz, Matleena Nyman, piano, Heljä Räty, flöjt, Kari Kriikku, klarinett, Pia Freund, sopran. Ichiyanagi, des Prez, Bach, Nystedt, Schnittke, Heiniö, Satie, Debussy, Ravel, Poulenc, Milhaud. Seppo Kimanen har igen designat ett Grankullaprogram som ser ut som honom själv. Stilistiskt mångfasetterat och tankeväckande och med den musikaliska biten balanserad av föredrag som påminner om att musiken inte är en isolerad företeelse, utan en naturkraft i ständig dialog med den omkringliggande naturen i samtliga dess uttrycksformer.
Allhelgonadagens musikaliska mosaik skimrade med en närapå bysantisk färgprakt när Kimanen tog med oss på en hisnande resa i tonernas helande värld, från japanske Toshi Ichiyanagis sällsamt klingande landskap via Key Ensembles lika uppfordrande som meditativa sakrala konsert till aftonens uppslupp- na franska fest med monsieur Satie som hedersgäst.
Ichiyanagi (f. 1933), som var tonsättargäst vid Korsholms musikfestspel 2012, hade tvingats inhibera sin medverkan, men Marko Hilpo skötte i hans ställe med bravur det ena pianot i den halsbrytande virtuosa Paganini Personal för två pianon (1982/2011).
Konserten tecknade en representativ bild av Ichiyanagis kammaroch pianomusik från de senaste decennierna och Aska Iino stod för en heroisk insats i de krävande pianostyckena Time Sequence (1976), som lät ungefär som en Steve Reich på speed, samt Cloud Atlas (1985), där en mer intrikat modernistisk textur gjorde sig gällande.
Cage-eleven Ichiyanagi har sina rötter i modernismen men har skapat sig ett säreget klingande universum, där det mesta tycks vara möjligt. I den andlöst vibrerande Still Time IV för soloflöjt (1996) – skriven till Toru Takemitsus minne och fint gjord av Heljä Räty – tycks tiden stanna, medan pianokvintetten Prana (1985) bugar lagom vördnadsfullt i riktning Debussy och Messiaen. Den för Avanti! och Kari Kriikku i fjol skrivna Clarinetto Sextetto var ytterligare ett bra exempel på Ichi-
yanagis lyriskt introverta grundton. En moders lidande Kyrkokonserten sköttes med den äran av ypperliga aboensiska Key Ensemble, som gjorde sitt bästa för att skapa stämning i en maximalt stämningslöst illuminerad och akustiskt inte helt optimalt fungerande Grankulla kyrka.
Att inleda med två stycken av renässansmästaren Josquin des Prez var modigt så det föreslog men föll väl ut, medan tonsättarnestorn och norske körmästaren Knut Nystedts (f. 1915) Stabat Mater på ett spännande sätt lät cellon, uttrycksfullt hanterad av Erkki Lahesmaa, gestalta moderns lidande.
En handfull av Alfred Schnittkes mäkta suggestiva och innerliga Botpsalmer (1988) och Mikko Heiniös medryckande och sensitiva tonsättning av fem Mariarelaterade texter på lika många språk, Maria Suite (2011), fungerade ävenså optimalt i sin kontext och Key Ensemble visade än en gång att man hör till den absoluta nationella eliten på sitt område. Festlig fransk kavalkad Kimanens från Kuhmo bekanta fäbless för överlånga konserthelheter manifesterade sig även i den av- slutande franska salongen, men här kändes både längden och upplägget motiverat. Att låta excentrikern Erik Satie fungera som nav i det musikaliska pariserhjulet var en bra idé – Saties främsta roll var utmanarens och inspiratörens och han kom på ett eller annat sätt att påverka samtliga kvällens tonsättare.
Kimanentrotjänaren Konstantin Boginos tolkning av Gnossiennerna angav lämpligt tonen för den franska kavalkaden. En av Kimanens kungstankar har genom åren varit att ge utrymme åt unga förmågor och vi fick avnjuta bland annat en utmärkt smakfull version av Ravels violinsonat signerad Bogino och Kasmir Uusitupa samt Liina-Mari Raivolas och Matleena Nymans känsliga tolkning av Poulencs cellosonat.
Pia Freund och Marko Hilpo ombesörjde med känsla och smak den vokala biten i ett par Debussysånger, Poulencs härligt uppsluppna cykel La courte paille samt en rätt urflippad Sokratestonsättning av Satie. Boginos och Junio Kimanens framförande av Darius Milhauds hårt svängande Scaramouchesvit för två pianon satte guldkant på en festlig kväll.