Svängande akademiker

Vibrafonisten Gary Burtons kvartett bjöd på en ganska sedvanlig blandning av standardlåtar och nyare eget material. Att 71-åringen är i god form hördes i flera virtuosa solon med fyra klubbor längs stålplattorna. Även om Burton inte var den förste att använda denna teknik, var det han som utvecklade den. Orsaken var bland annat att han gillade Bill Evans pianostil med de karakteristiska harmonierna.

I början av 60-talet hoppade Burton av från Berklee School of Music och for på turné med George Shearing, för att senare spela med bland annat Stan Getz. Senare återvände han till skolan, men då som professor. Han verkade över 30 år vid Berklee. Genom åren har Burton även hunnit vinna sju Grammy-pris.

Som vanligt när det gäller äldre mästares sammansättningar, var kvartettens övriga medlemmar betydligt yngre. En liten besvikelse var att Roy Haynes sonson, den utmärkte trumslagaren Marcus Gilmore, hade bytts ut mot den aningen mindre kände Henry Cole. Men puertoricanen Cole gjorde ett bra jobb med sitt lite större trumset, som innehöll bland annat två bastrummor. Burton delade ut rikligt med soloutrymme åt kompet. Förutom Cole hördes basisten Jorge Roeder flera gånger som solist. Roeder är bördig från Peru, där han spelade i symfoniorkestern i Lima innan han flyttade till USA. Basisten fick spela så länge han ville; han gav tecken åt Burton då han blev klar med solot. För mycket spelade han dock inte, utan lagom.

Kvartettens andra leadröst var den ypperliga gitarristen Julian Lage, som lockade fram rena klanger från Telecastern. Lage placerade flera gånger in fraserna personligt, till exempel i åttataktersbluesen The Lookout. Han spelade även ett solostycke som fungerade som introduktion för My Funny Valentine. Mycket intressant var att i gitarristens introduktion höra några toner som lät som lånade från Päivänsäde ja menninkäinen. Kanske bara ett sammanträffande, men å andra sidan har gitarristen spelat med åtminstone en finsk musiker. I Valentine kom Burtons Evans-influenser fram, liksom i Phil Woods Waltz For A Lovely Wife.

Bland standardlåtarna fanns även Mongo Santamarias Afro Blue och en energisk version av I Hear A Rhapsody med idel fina solon. Gary Burton har också spelat in med Astor Piazzolla, vilket togs i beaktande genom Remembering Tano, en tango tillägnad Piazzolla.

Det andra setet inleddes med aningen mer exotiskt material. Late Night Sunrise är ett stycke av den ukrainske pianisten Vadim Neselovskij, som tidigare var medlem i Burtons band och numera är professor vid Berklee College of Music. Vid sidan om Lages Sundays Uncle hörde stycket till kvällens intressantaste musik.

Kvällen avslutades med alla vibrafonlåtars moder, Milt Jacksons blues Bags Groove.