Patienten betalar för sjukhuset
Cancerdrabbade Anna Rukko har tillverkat och sålt smycken för 50 000 euro, pengar som går direkt till det nya barnsjukhuset. – Det viktigaste är att sjukhuset byggs, inte hur det finansieras, säger hon.
Artonåriga Anna Rukko var elva när hon drabbades av hudcancer. Det blev många men oftast korta besök till barnsjukhuset.
– Om det inte hade varit så trångt skulle jag ha tillbringat mer tid på sjukhuset. Hellre hade jag tagit cellgifterna där än hemma när jag mådde riktigt illa. Jag ifrågasätter att utrymmesbrist på avdelningen duger som argument för att skjuta upp cellgiftsbehandling, säger hon.
Ibland tillbringade Anna längre perioder på sjukhuset. Det var då hon började tillverka smycken, helt enkelt för att det inte fanns mycket annat att göra. Med åren blev smyckena fler än hon kunde prångla ut på släkt och vänner. För ett och ett halvt år sedan kom hon på idén att auktionera ut smyckena via Facebook och samla in pengar till barnsjukhuset.
– Till en början var målet att skrapa ihop några tusen euro, så mycket att det skulle räcka till en kvadratmeter. Men det gick överraskande bra, säger hon.
Folk betalade 100–200 euro stycket. Det dyraste smycket gick för 1 100 euro. Anna höjde ribban och beslutade att försöka få ihop 50 000, till ett helt sjukhusrum. Hon nådde målet i slutet av oktober. Nu fortsätter insamlingen som en hobby vid sidan av pluggandet på Bildkonstgymnasiet. Anna hoppas på att bli läkare.
– Jag har samlat ihop till ett eget ar-
”Om det inte hade varit så trångt skulle jag ha tillbringat mer tid på sjukhuset. Hellre hade jag tagit cellgifterna där än hemma när jag mådde riktigt illa. Jag ifrågasätter att utrymmesbrist på avdelningen duger som argument för att skjuta upp cellgiftsbehandling, säger hon.” ANNA RUKKO Samlar in pengar till det nya Barnsjukhuset
betsrum på sjukhuset, fast lite större än de andras, säger hon med glimten i ögat.
För Anna Rukko är det inget problem att samhällets skatteintäkter inte tycks räcka till för att finansiera det barnsjukhus hon vet att behövs akut.
– Höjde vi skatterna med femton euro skulle minst en tia gå till byråkratin, bra om det blev en femma över för ändamålet.
Hon känner ingen bitterhet över att samhället inte anser sig ha råd med sjukhuset. I stället är hon stolt över dem som frivilligt bidrar med pengar.
– Bitterhet skulle bara gå ut över mig själv, vad skulle det tjäna till? Vilket är viktigare – vem som betalar det nya sjukhuset eller att vi får det?
Anna är också stolt över den sjukhuspersonal som vårdat henne.
– De är ljuvliga, de gör ett fantastiskt jobb och ger en ofattbart god vård i utrymmen där det inte ens går att flytta sjukhussängar från ett rum till ett annat. Jag har en bekant vars elrullstol inte ryms genom dörröppningen.
Anna hoppas att det nya barnsjukhuset får faciliteter som gör att personalen kan ”vårda människor och inte bara sjukdomar”.
– Både patienter och personal förtjänar bättre.