Man faller helst med Nato bakom ryggen
Historien har som bekant en tendens att upprepa sig. Hösten 1939, då andra världskriget redan börjat, diskuterade Finlands riksdag budgetförslag och andra inrikespolitiska angelägenheter. Man kände sig trygg och förlitade sig till nonaggressionspakten med Sovjet och den av festtalarna hyllade ”nordiska orienteringen”, men som ett damoklessvärd över sig hade man Molotov-Ribbentropppakten.
I själva verket hade man, utan bundsförvanter i likhet med Sverige, försatt sig i ett hjälplöst Tilsitläge. Sedan kom det brutala uppvaknandet med skotten i Mainila, uppsägandet av nonaggressionspakten, avbrytandet av de diplomatiska förbindelserna – och kriget.
Tilsitläget fortsätter snart sjuttio år efter andra världskrigets slut. Det tredje hade, med ovisst resultat, utkäm- pats för länge sedan om inte den ömsesidiga nukleära avskräckningen hade funnits. Men nu ser det ut att vara dags igen.
Efter Sovjets kollaps har det nya Ryssland på relativt kort tid kommit på fötter och kan nu uppvisa en respektingivande militärindustriell styrka. Ryska federationen, den till arealen största staten på jordklotet, styrd av halvdiktatorn Vladimir Putin, har blivit både expansiv och aggressiv, fört krig mot Georgien, annekterat Krim och befinner sig nu i krigisk konflikt med Ukraina; och nu börjar det se illa ut på Östersjön.
Allt verkar så paradoxalt: Västeuropa och vi själva har trots sanktioner livligt handelsutbyte med Ryssland och nytt planeras. Men vad var det J.K. Paasikivi sade: Mera än 25 procent av vår utrikeshandel får inte gå till Ryssland – annars blir beroendet för stort. Sensommaren 1940, när vårt läge framstod som i det närmaste hopplöst under de sovjetiska påtryckningarna, var det igen den vise mannen Paasikivi som sade: ”Om vi kan välja, väljer vi hellre Hitler än Stalin” – och det var det, som (på omvägar) slutligen räddade oss – man skulle inte få säga det, men så var det.
Rysslands enda utfart till Östersjön och vidare går längs Finska viken i en smal och för militära flyg- och marinenheter svårnavigerad passage. Att det är obehagligt för oss med transporter av kärnvapen med tillbehör helt nära vår sydkust – ja huvudstaden – torde vara naturligt.
Nu får man allt som oftast höra ryska politiker, generaler och presskommentatorer hota västvärlden med nukleära förstaslag. En omedelbar upptrappning till ett tredje världskrig vore ju då själv- klar, vilket givetvis också skulle kosta Ryssland hundratals miljoner döda och radioaktivt kaos. Vi överlever det inte heller, men man skulle föredra att falla med Nato bakom ryggen, vilket Putin, å sin sida, tydligen i likhet med Hitler, vill göra med sitt folk. Nato följer USA:s containment-politik och är inte aggressivt. En spenglersk vision om en ny rysk kultur efter västerlandets undergång ser inte ut att kunna besannas.
Vad vi (och förhoppningsvis Sverige) har, är Natooptionen, att gå vidare som drivved i Tilsitläge och möjligheten att sända en delegation till Moskva för att hemställa om Finlands upptagande som delrepublik i Ryska federationen. Då behövs en ny Sprengtporten, en ny Armfelt. Varifrån skall vi ta dem?