Ett riktigt och ett ”falskt” solo som öppningsnummer
Det emanciperade åskådarskapet anger tonen för årets upplaga av dansfestivalen Liikkeellä marraskuussa/Moving in november. HBL:s kritiker Jan-Peter Kaiku har sett två föreställningar.
So you can feel. Koncept och framställning; Pieter Ampe. Snakeskins. Koncept, koreografi och framställning: Benoit Lachambre tillsammans med Daniele Albanese. Musik komponerad och framförd av Hahn Rowe. Lume och Stoa 2.11. Festivalen Liikkeellä marraskuussa/Moving in november har i snart trettio år (sedan år 1986) fungerat som plattform för den samtida dansen, lyft fram internationella strömningar och aktuella konstnärer samt profilerat nutidsdansen uttryckligen som en del av den samtida scenkonsten. Med åren har Zodiaks Sivuaskel/Sidestepfestival och festivalen Baltic Circle följt upp och utvecklats i liknande riktning.
I årets programblad publicerar festivalen en nyöversättning till finska av första kapitlet i den franska filosofen Jacques Rancières verk Den emanciperade åskådaren ( Le Spectateur emancipé, 2008) och följer upp med en diskussion om Rancières tänkande, samt med en föreläsning av den holländska forskaren Maaike Bleeker.
Bleeker är känd bland annat för sin analys av postdramatisk teater som en del av den samtida visuella kulturen. På dessa sätt inbjuds festivaldeltagarna till djupare analys och reflektion bland annat över det som visas upp under festivalen. Egotripp Belgiska Pieter Ampe har i sin en- mansshow So you can feel ett performancelikt, öppet och inbjudande grepp på sin framställning som lockar till en bifallande och inlevande åskådarstrategi. Han inleder med olika försök att ställa sig in, bjuda ut sig eller ragga upp. Han kollar först upp gestik och material framför en spegel och gör sedan en rad experiment inför åskådarna, utan att det blir alltför påträngande.
Gradvis blir det hela yvigare när han i en heltrikå med nätstrumpsmaskor och en enorm peruk gör en vampig porrscen och tar sig fram och åter genom hela läktaren till låten The power of love. Mera porr och kladdig estetik och tematik á la Dirty Dancing, som just nu ges på Zodiak, blir det när han demonstrativt sprutar vit färg över genitalier och bakdel för att sedan smörja sig vit från topp till tå. Vitfärgad och poserande mot en barockopera blir han med sitt yviga skägg som en Neptunusfigur i en barockskulptur. Med en konsertinspelning av Nina Simone i bakgrunden och en fondprojektion av sig själv, återvänder han slutligen till det konkret sceniska, sjunger vidare i Feelings och sätter slutligen punkt för sin dialoginriktade egotripp. Nästan nycirkus Kanadensiska Benoit Lachambre gjorde i sitt falska solo Snakeskins– mig ganska snart distanserad som åskådare, och gradvis alltmer reserverad. Med levande musik av Hahn Rowe och konkret assistans av Daniele Albanese är Snakeskins scenmässigt satt som ett science fictionlikt experiment besläktat med dator- spel och till och med nycirkus: riggat hängande och klättrande i en sele, med stöd av eller på olika linor i latexväst, iklädd läderjacka och heltäckande huvudmask. Lachambre skakar och vrider sig som under elchocker. Solot tar en helvändning när han fiskar upp en mikrofon och förklarar vad han tänker göra med Albanese för att sedan demonstrera det. Framställningen med huvudet inne i en korgboll väcker inga påtagliga reaktioner bland åskådarna.
När det hela tycks ta slut börjar en ny och fri fysisk aktion med både Lachambre och Albanese. Slutet ger intryck av en ny början men under det har åskådarna redan börjat lämna salen.