Bach flörtar med operan
Dir. René Jacobs, sol. Sunhae Im, sopran; Benno Schachtner, kontratenor; Julian Prégardien, tenor; Arttu Kataja, bas. Bach. Musikhuset 2.11. Sekulära kantater är en mindre känd del av Johann Sebastian Bachs väldiga produktion. I söndags belyste Helsingfors Barockorkester denna sida av tonsättarmästaren genom att framföra två kantater som båda anknyter till det sachsiska furstehuset.
Trauer-Ode (1727) var sorgemusik till den avlidna furstinnan Christiane Eberhardine, medan Hercules auf dem Scheidewege (Herkules vid skiljevägen, 1733) var en födelsedagskantat till den 11-åriga prinsen Friedrich Christian.
Trauer-Ode beställdes av en litterär förening vid Leipziguniversitetet, och uruppförandet av Hercules auf dem Scheidewege organiserades av Collegium musicum, universitetets musikförening som Bach ledde från 1729. Som gengåva torde initiativtagarna ha väntat sig någon sorts välvilja från furstehusets sida.
Söndagens solistkvartett, som även skötte köravsnitten, var högklassig och välbalanserad. Benno Schachtner har en njutbart lyrisk kontratenorröst, och inga figurer var för snabba för tenoren Julian Prégardien. Sunhae Ims böjliga sopran och Arttu Katajas behärskade bas kompletterade helheten.
René Jacobs med sitt rufsiga hår är en levande legend, men nu föreföll dirigerandet ganska ungefärligt. De snabbaste tempona orsakade några grötiga stunder, även om orkestern överlag presterade på sin sedvanliga höga nivå.
Redan i den allvarsamt sublima Trauer-Ode fick man njuta av fint musicerande och vackra orkesterfärger från till exempel två lutor, men Hercules auf dem Scheidewege blev dock konsertens höjdpunkt.
Christian Friedrich Henricis alias Picanders text baserar sig på den antika myten om Herkules val mellan njutning eller dygd. Först försöker Njutningen (sopranen) förföra Herkules (kontratenoren), men Dygden (tenoren) lyckas vinna över Herkules på sin sida. Till sist leder Merkurius (basen) alla till en triumferande slutkör.
Handlingen hade dramatiserats på ett stilfullt sätt, med litet scenrörelse och några utvalda gester och miner. Bachs musik är genialiskt underhållande, speciellt i avsnittet där Hercules frågar ekot om råd och Njutningen svarar från kulisserna.
Bach kallade sina kantater, där arior alternerar med recitativ, för dramma per musica (drama för musik). Närmare operan än så här kom han aldrig.