Språkstrid
Med tanke på den förestående svenska dagen tänkte jag komma med en föga sedelärande berättelse. Svagnervade må sluta läsa här, berättelsen innehåller både provokationer och våldshandlingar.
Det hände sig på den tiden när jag jobbade som redaktör på lokalbladet, vilket är så långt tillbaka i tiden att få längre minns den. Svenska dagen firades i alla fall också då. Jag var bladets utsända. Det hade varit högstämt tal, det hade varit Modersmålets sång, den unga redaktören var uppfylld av Svenska Känslor. Hon hade skrivit sin ”juttu”, hon hade gått med kvällsredaktören på en välförtjänt öl på den närliggande krogen. De två satt vid ett bord, den enda andra gästen var en ensam man vid ett bord längre bort. Vi småpratade som man gör över varsin öl en alldeles vanlig vardagskväll. Den ensamme mannens ölintag fick honom att var gång ölet skulle ut igen passera vårt bord. Därvid grymtade han halvilsket att vi talade fel språk, att vi borde tala majoritetsbefolkningens språk eftersom vi bor i det här landet. Ni vet, det gamla vanliga.
Han var pissnödig många gånger under vår gemensamma kväll där på den tysta krogen. Varje gång hördes samma ramsa när han passerade vårt bord.
Jag minns inte min kollegas reaktion, han var inte österbottning och saknade kanske det hetsiga temperament som österbottningarna redan på Topelius tid gjort sig kända för. Men jag är österbottning. Jag blev allt argare. Och argare. Slutligen var det dags för krogen att stänga, ljuset blinkade, ingen mera öl serverades. Den ensamme mannen gick förbi oss en sista gång och då hade jag bestämt mig: grymtas det något också nu så... Och visst.
Vi reste oss strax efter, gick ut i garderoben, där portieren höll på att klä ytterrocken på den ensamme mannen. Jag stegade fram och drog, snabbare än Lucky Lukes skugga, grymtoxen på öögona så det small. Örfil, kallas det visst. Min handflata brände länge efteråt.
Den ensamme mannen såg förvånad ut och lommade i väg utan kommentar. Och jag gick nöjd hem genom småstadens nattligt öde novembergator utan en tanke på att en man som just blivit förödmjukad på krogen kunde lura bakom ett hörn med ännu värre våldshandlingar i åtanke. Men han var trots allt klokare än jag.
I dag är också jag klokare. Det är urkorkat att ta till nävarna – eller till vapen, vare sig det gäller språk, nation, religion eller något som helst annat man har delade meningar om.