Noël Saïzonou är vida känd utanför sitt lands gränser. Det är ett resultat av hårt arbete, passion och lyckliga möten, inte minst med flera finska musiker.
– Man kan inte bara stanna hemma, man måste också söka sig bort för att upptäcka och lära sig nytt. Det säger beninska musikern Noël Saïzonou. Hans efternamn betyder ”gå ut”, men kunde han någonsin ana att han skulle göra karriär i Finland?
Första gången jag träffar Noël Saïzonou sker det i hans butik längs huvudstråket i den lilla byn Grand-Popo i Benin i Västafrika. Klockan är halv åtta på kvällen den här dagen i april och mörkret har redan lagt sig som ett tjockt täcke över byn. Stjärnhimlen är klar men ser helt annorlunda ut – vi är ju bara fem grader norr om ekvatorn.
Själv har jag hört talas om Noël Saïzonou redan innan jag reser till landet, men jag är nyfiken på varför så många finländare känner till just honom. Listan på finländska konstnärer och speciellt musiker som samarbetat med honom kunde göras lång. Eero Koivistoinen, Jukka Perko, Valtteri Pohjola, Petri Kautto, Kari Ikonen, Sampo Lassila, Maria Puusaari och så vidare. Men två namn har kommit att bli viktigare än alla andra. Låt oss återkomma till dem.
Det som är klart är att så gott som alla musiker som besökt Benin, eller åtminstone Grand-Popo, har bildat sig en relation till Noël och den som inte har lärt känna honom har gått miste om mycket. Är Noël den första man möter eller är det något speciellt med honom?
Något av det bästa med Saïzonou är hans förmåga att analysera, verbalisera och öppna upp sin egen musikkultur. Det är Noël som dansar och berättar om den beninska musiktraditionen i Osmo-Tapio Räihäläs dokumentär om RSO:s besök i Grand-Popo 2009, som visades på tv i våras. I den, och i många andra sammanhang, kan man säga att Noël har gett den beninska musiktraditionen ett ansikte.
Tyvärr räcker ljuset från stjärnorna inte till för att lysa upp hans ansikte i mörkret och i stället är skrattet det första jag lär känna hos Noël, ett skratt som är minst lika karakteristiskt som ansiktsdragen.
När vi väl sätter oss ner kommer vi att samtala om skillnaderna mellan Europa och Afrika i allmänna ordalag – fastän vi mera specifikt talar om skillnader mellan Finland och Benin. Och som den fosterlandsälskande medborgare han är, passar Saïzonou på att påminna om vad Benin är känt för – inte bara för sin voodooreligion, utan också som ett fredligt och demokratiskt land i Västafrika, ett land med världens bästa ananaser, landet där slavhandeln startade och därifrån salsarytmerna härstammar, även om man i Benin talar om salsan som agosa. Började som servitör Att Noël Saïzonou har lärt känna så många finländare förklaras av att han i början av 2000-talet flyttade från landets största stad Cotonou till lilla Grand-Popo, där han började som städare och servitör vid Auberge de Grand-Popo, huset som tidigare var säte för kolonialadministrationen men som senare blev hotell. I sina glansdagar var Auberge fyllt av gäster, men sedermera har hotellet förfallit, i dag har bara ett av rummen luftkonditionering och de franska turisterna är inte särskilt många till antalet. Ännu i våras fanns här en handfull, men sedan ebolaepidemin bröt ut lyser turisterna enligt uppgift med sin frånvaro.
Hotelldirektören Guy Catherine lade tidigt märke till Noëls begåvning och Saïzonou började uppträda både för hotellgäster och på tillställningar i det relativt nygrundade finsk-afrikanska kulturcentret Villa Karo, på fem minuters promenadavstånd längs stranden från hotellet.
– Jag frågade mig varför jag skulle flytta från Cotonou, men jag förstod att jag måste lära känna vita människor, människor som kunde lära mig vad som var särskilt inom konst, musik och skulptur. Jag drömde om att få spela med vita musiker. Du vet, i Benin har vi förträffliga musiker, men ni har ett helt annat sätt att organisera ert musikliv. Det är skillnaden mellan Europa och Afrika.
Noël är djupt tacksam för att hotelldirektören stödde honom i hans utveckling, även om det samtidigt betydde att han blev av med sin bästa servitör. Guy visade en faderlig om än imperialistisk omsorg om Noëls musikaliska utveckling och kallade in honom på kontoret för att lyssna till den ”riktigt riktigt goda musiken” – Herbie Hancock, John Coltrane och Thelonious Monk.
– Jag ropade: Guy, jag dör! Jag var så överväldigad av att höra den musiken.
Om Noël lärde känna jazzen som 20–22-åring, följde snart bluesen. Först kom en bluesmusiker från Togo, Jimi Hope, senare givetvis BB King och John Lee Hooker.
2003 gjorde Noël sin första resa till Finland. Han talade ingen engelska, men stannade tre månader i landet, och besökte bland annat Rovaniemi, där han främst kommer ihåg myggorna.
Han minns att tonsättaren Herman Rechberger invigde honom i ett nytt instrument.
– Han sade att han nog trodde jag kunde lära mig spela saxofon.
Saxofonen skulle komma att bli ett av Saïzonous viktigaste instrument. Baila Afrika Mötet med dansaren och koreografen Tiina Lindfors kom att bli ett av Saïzonous två avgörande möten på 2000-talet. Lindfors hade lyssnat på Noël när han övade i en lokal ett stenkast från Villa Karo. Hon tyckte det lät bra och föreslog att de kunde göra något tillsammans i framtiden.
2008 fick Noël ett stipendium för att komma till Finland. Han skulle få undervisa vid Sibelius-Akademin och vid konservatorierna i Åbo och Tammerfors, om han först lärde sig engelska. När Tiina hörde om Noëls stundande besök beslöt hon att samtidigt boka honom för en produktion i Åbo.
– Det var först när jag kom till Åbo som jag upptäckte att min bild fanns på alla affischer på stan. Hon förklarade att jag skulle vara huvudperson i föreställningen Baila Afrika och att om första kvällen gick bra skulle vi göra många fler föreställningar. Premiären blev en succé, Hel-
”De bad mig klä av mig och de förhörde mig så många timmar att jag missade mitt nästa flyg. Ändå trodde de inte på mig. Först efter att Finlands ambassad i Nigeria kopplades in släppte de mig.”
NOËL SAÏZONOU
singin Sanomat och Turun Sanomat gav goda recensioner och alla kvällar var slutsålda. Jag var totalt överrumplad.
Om Europa för en stund hade visat upp ett leende anlete, skulle kontinenten året därpå visa upp sin värsta sida när Noël stoppades av franska myndigheter på Charles de Gaulleflygplatsen i Paris, på en av sina resor mellan Cotonou och Helsingfors.
– De vill inte tro på att jag var musiker, utan ville att jag skulle bevisa att jag kunde dansa och spela. De bad mig klä av mig och de förhörde mig så många timmar att jag missade mitt nästa flyg. Ändå trodde de inte på mig. Först efter att Finlands ambassad i Nigeria kopplades in släppte de mig. Helsinki-Cotonou Ensemble föds Det andra avgörande mötet för Noël kom att bli mötet med gitarristen
Janne Halonen. Halonen hade själv besökt Benin första gången 2009, men kom tillbaka våren 2012 med trummisen Juha Räsänen och basisten Sampo Riskilä.
– Vi möttes på gatan och Janne ville utforska afrikansk musik. Han var väldigt intresserad och vi spelade in en del musik tillsammans.
Halonen har i en lång artikel på nätet redogjort för de utmaningar som han stötte på, när han försökte spela musik i ett land där man inte ens kan lita på strömtillförseln. Inspelningen lyckades ändå och snart bildades Helsinki-Cotonou Ensemble, som i första hand varit Halonens projekt men där Saïzonou varit en minst lika viktig gestalt.
För Noël är det svårt att ännu sä- ga något konkluderande om Helsinki-Cotonou Ensemble för snöbollen är alltjämt i rullning och projektet bara växer. Sommaren 2013 åkte bandet på en omfattande turné i Finland och i fjol höstas släpptes debutskivan Beaucoup de Piment. I somras turnerade bandet både i Finland och på andra håll i Europa och på fredag utkommer bandets andra skiva Fire, Sweat & Pastis. Klart att Saïzonou just nu satsar allt som krävs på projektet.
Men på vems villkor förlöper samarbetet när en beninsk musiker möter finska musiker? Även om samarbetet både i Helsinki-Cotonou Ensemble och i trion med Petri Kautto och Kari Ikonen har förlöpt mestadels smärtfritt, har det också med de bästa musikerna uppstått situationer, där allt inte gått som Noël hade tänkt sig.
– En gång bad några musiker mig att spela några rytmer för dem. De upprepade rytmerna och frågade ”menar du så här?”, varpå jag frågade om de alls hade uppfattat någonting. Om vi spelar rytmerna tillsammans går det nog bra, men genast när de börjar improvisera trillar de av. Ibland går det inte som man har tänkt sig och då får man helt enkelt anpassa sig.
Noël Saïzonou gör internationell karriär, men helt oproblematiska har hans framgångar inte varit på hemmaplan. Kvar i Grand-Popo finns många andra som alltjämt drömmer om ett bättre liv – i Euro- pa. Också Noël behöver sina fixare som sköter om alla praktiska angelägenheter kring spelningarna.
I en ålder av 36 år kan man säga att Noël har upplevt en hel del och förhoppningsvis har en hel del framför sig. Var är hans livsråd?
– Lev bara och gör allt du kan. Titta inte bakåt! När det är dags att bli gammal är det bara att bli gammal.