Rätt riktning men långsamt

Förslagen till lagändringar är viktiga för Finlands agerande internationellt men också för Finlands egen säkerhet.

DET VAR DÅ PÅ TIDEN, kunde man säga. I går överlämnade en arbetsgrupp sin rapport med förslag till ändringar i lagtexten som gäller krishantering ”och annat internationellt samarbete”. Som bas ligger statsrådets redogörelse om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik 2012.

Det är bara cirka två år sedan dess. Men två händelserika år, inte minst i vår vrå av världen.

Arbetsgruppen tillsattes i maj 2013 och en av de viktigaste uppgifterna var att se över vilka ändringar som krävs i Finlands lag för att den solidaritetsklausul som EU:s Lissabonfördrag innehåller ska vara mer än ett uttalande. För närvarande finns det lagliga begränsningar att ge och ta emot hjälp, särskilt militär hjälp, internationellt. NÄR UTRIKESMINISTER Erkki Tuomioja (SDP) understryker att Finland aktivare än många andra EU-länder har tagit itu med att se närmare på vad EU:s solidaritetsklausul och klausulen som gäller ömsesidigt stöd i Lissabonfördraget kunde innebära i praktiken har han säkert rätt.

Men så är också 22 EU-länder medlemmar i Nato. Och Finland är det enda EU-land med en gemensam gräns med Ryssland som inte är Natomedlem.

Så får man då bara hoppas att ingen lockas att tro att EU innebär lika starka försvarsgarantier som Nato. För så är det inte. Inte ens efter de föreslagna lagändringarna. DET VORE ÄNDÅ FEL att avpollettera rapporten och det förslag till

”Kärnfrågan, hur säkra snabba beslut om militära åtgärder,

är olöst.”

en speciallag – en omfattande eller alternativt en snävare – samt som tredje möjlighet, en komplettering av sektoriella bestämmelser som gäller beslut om att ge eller begära hjälp. I kraft av något av de förslag som arbetsgruppen lägger fram hade det varit möjligt för Finland att ge hjälp – snarare handräckning – till Sverige i den senaste skärgårdsoperationen.

Det nordiska försvarssamarbetet, i synnerhet samarbetet med Sverige, skulle underlättas avsevärt med en lättare beslutsstruktur.

Det är ändå viktigt att notera att arbetsgruppen speciellt understryker riksdagens ställning. Intressant att notera är att den också betonar presidentens roll. Med hänvisning till gällande lag, naturligtvis, men man har ändå intrycket av att presidentinstitutionen får ökad tyngd. VAD HAR MAN DÅ ATT VINNA? Den beslutsgång som föreslås gäller framför allt enskilda militära personers möjligheter att som sakkunniga fungera internationellt i krishanteringsuppdrag.

Kärnfrågan, att säkra snabba beslut om militära åtgärder, är olöst. Jarmo Lindberg, kommendören för försvarsmakten, sade vid sitt tillträde att tiden för att reagera på eventuella militära handlingar har förkortats – drastiskt, är man frestad att tillägga, eftersom Lindberg talade om veckor, kanske bara dagar – och att det blir allt svårare att definiera var gränsen mellan krig och icke krig går.

Kanske idéer om hur man borde gå vidare på den punkten dyker upp under Utrikes- och säkerhetspolitiska utskottets möte senare i veckan där rapporten ska behandlas.