Att leva i en omöjlig tid
I sin nya roman har Fredrik Lång verkligen ansträngt sig för att få sista ordet inför sina läsare.
Romanen Den stora historien är maximalt garderad genom metaresonemang, självironier och lustigheter, samtidigt som den visar upp ett tillsynes uppriktigt och ärligt anlete. Alla invändningar motas i grind. Det kan göra en lite irriterad, å andra sidan är boken ett både roligt och patosfyllt inlägg om hur det är att leva i en omöjlig tid. Och full av dråpliga scener ur kulturens och akademins värld.
”Romanen”, förresten? Den stora historiens huvudperson är en författare som heter Fredrik, har skrivit Fredrik Långs böcker och delar (i den mån jag känner till den) hans biografi. De övriga personerna finns i verkligheten och uppträder under eget namn. Bland annat spelas en viktig roll av ett litteraturvetenskapligt seminarium som jag själv en gång i tiden var med om att arrangera. Så varför är det då en roman och inte en memoar? En orsak är den utstuderat litterära formen jag inledningsvis nämnde.
I en memoar är avsikten att man skall se världen med den som för ordet, här blir effekten att man ser på den berättande. Romanens förutsättning är att ”Fredrik” befinner sig hos en terapeut, dit han skickats av sin hustru ”Sunniva” för att få hjälp med vad hon uppfattar som hans allt genomträngande bitterhet mot livet. Själv förnekar han hennes diagnos, eller hävdar åtminstone att om han är bitter har det sina goda skäl, så som han blivit behandlad under sitt professionella liv. Hela boken utom det sista stycket består av ”Fredriks” monolog till svar på terapeutens fråga varför han började skriva. Det seriösas marginalisering ”Fredriks” problem, som styrt hela hans liv, är rätt sofistikerat. Han har inte fått den uppskattning han eftersträvade, säger han. Han är visserligen en ganska framgångsrik romanförfattare, men det var filosof han ville bli. Och inte någon akademisk fotnotssnickrare utan en riktig, gammaldags filosof med en egen filosofi. Romanerna, som tagits väl emot, skrev han bara för att försörja sin familj. Det viktiga, de filosofiska traktaterna, har inte hittat några förläggare och när ”Fredrik” själv gett ut dem har de ignorerats av världen och särskilt av de föraktliga akademiska månadslönsfilosoferna.
Angelägenhetsgraden hos Fredrik Långs (om det nu är han) filosofi måste förstås stanna utanför den här diskussionen. Men det finns en annan angelägenhet i Den stora historien som är stor och ganska hjärtskärande. Nämligen frågan om alla de seriösa rösterna som marginaliseras i dagens kulturklimat, präglat av ytlighet, kommersialism och brist på seriös diskussion som det är. ”Fredrik” får på ett övertygande sätt artikulera deras situation som utesluts helt enkelt för att de ställer alltför stora intellektuella krav på sin omvärld. Fast när man sagt det måste man genast reservera sig. ”Fredrik” har också alla de pajasaktiga drag som brukar utmärka hjältarna i Fredrik Långs samtidsromaner: självöverskattning, inkonsekvens, paranoia. Liksom i den kända fixeringsbilden är han än kanin, än anka. Distanserande effekter Det här gäller för hela romanen, och det blir faktiskt en svaghet hos den. Själva mödan Lång gjort sig med att skapa distanserande och sig själv ifrågasättande effekter i berättelsen får en att misstänka att detta för honom själv är en mycket angelägen historia. Det börjar redan med titeln. ”Den stora historiens” upphörande har länge varit ett tema inom historiefilosofin och spelar också en roll i romanen. Samtidigt blir det dock uppenbart att den för ”Fredrik” själv i hög grad är hans egen historia. Vilket både bekräftar, ifrågasätter och löjliggör hela begreppet, beroende på hur man vänder det.
En annan metaeffekt är romanens form. Den påminner väldigt mycket om Thomas Bernhards samtidskritiska romaner – särskilt när ”Fredrik” blir arg ser det ut som rena plagiatet. Naturligtvis finns det också ett avsnitt i ”Fredriks” monolog där han anklagar sig själv för att vara helt oförmögen att skapa självständigt och hävdar att hans enda begåvning ligger i förmågan att härma andra författare. För att därefter ifrågasätta sin självanklagelse.
Exemplen kunde flerfaldigas. Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att reservationerna och metaresonemangen blir för många. Romanen bryts ner och frågan varför denna stora apparat behövs blir kanske inte riktigt besvarad. Å andra sidan kunde man tänka sig att de inte är för många utan för få. Vad jag då saknar är ytterligare ett plan där frågan varför alla ironierna är så nödvändiga explicit inkluderas i romankonstruktionen.
Hur som helst är Den stora historien fängslande och rolig läsning som får en att fundera både på tiden man lever i och på romanens former och möjligheter.