Från skilda världar
I Erkki-Sven Tüürs femte symfoni är symfoniorkestern proletariatet, storbandet adeln och elgitarren kung.
Symfoni är ett så pass laddat ord att många tror sig kunna genrebestämma ett verk utifrån titeln. Ofta går det, men inte alltid. Ta till exempel Erkki-Sven Tüürs ( f. 1959) femte symfoni, skriven för symfoniorkester, big band och elgitarr.
Tüür har alltid tilltalats av spänningsfält och idén om en syntes av olika tänkesätt och idiom. Till exempel grunnade han i en intervju 1994 på om det gick att sammanföra en postserialistisk och postminimalistisk approach. Också i femte symfonin skriven tio år senare kan man skönja en strävan efter att ställa kontrasterande idéer och väsensskilt material sida vid sida, och samtidigt skapa en syntes.
Själva symfonin är som en syntes av alla de element som format Tüürs estetik och uppväxt. Själv stretade han emot som barn när föräldrarna försökte locka honom på pianolektioner. I hemmet lyssnade pappan på symfonisk musik på skiva, medan Erkki-Sven byggde sin första elgitarr som 12-åring. I början av 1980-talet var han medlem i en av Estlands populäraste rockgrupper In Spe samtidigt som han på 70-talet hade studerat flöjt och slagverk. Han lämnade rockgruppen samma år som han färdigställde sin första symfoni, 1984, och även om Tüürs väg till att bli kompositör var allt annat än okomplicerad, drevs han av ett inre behov.
Tüürs ambition att sammanföra olika synsätt är kanske speciellt förståeligt med tanke på hans uppväxt i Sovjet-Estland. Dels såg världen annorlunda ut med en accentuerat polariserad världsbild. Dels var det konstnärliga klimatet mer konfliktfyllt med rivaliserande estetiska förhållningssätt som knappt ville vidkännas varandra (tonal versus atonal musik, postmodern versus seriell musik, komponerad komplex musik versus rockens vrålande urkraft). Tüürs symfoni är således en syntes av både vitt skilda estetiska förhållningssätt och rivaliserande världsbilder.
Vad blir det av det klingande intrycket? Inledningen präglas av skärande långa toner, med stänk av Salonen eller Lindberg. När storbandet kommer in går tankarna hastigt till Georg Riedels Pippi Långstrumpsmusik och när den ylande elgitarren äntrar scenen är det som om elgitarristen sög extra mycket på karamellerna i långa toner, som för att proklamera elgitarrens närvaro. Det här är inte direkt en blandning av genrer och absolut inte crossover, men nog en juxtaposition av genrer.
Helsingfors stadsorkesters förste gästdirigent, landsmannen Olari Elts dirigerade både uruppförandet i Stuttgart 2005 och framförandet i Helsingfors i fjol höstas då skivinspelningen gjordes. HSO och UMO hålls i säkert grepp och gör en ytterst skärpt insats. Också vietnamesiske Nguyên Lê gör en vederhäftig insats på elgitarr.
På skivan finns också Prophecy för ackordeon och orkester, där Mika Väyrynen och Stadsorkestern bygger upp lika kusliga, effekt- och fantasifyllda stämningar som i symfonin.