Slutanalyserat
A cappella-gruppen Fork är mån om att Husis ska se premiären av deras tioårsjubileumsshow. Ändå hoppas bandmedlemmarna i mellansnacket att ingen har kommit dit för att analysera. Tjaha, vad ska man då säga? En recension orkar jag inte skriva. Föreställningen är så pass innehållslös. Högkvalitativt non-sense, som gruppen själv uttrycker saken. Trots skickliga insatser, är ju hela upplägget urtöntigt. Och det är både medvetet och uppsåtligt.
Till och med den bästa a cappella-gruppen borde i något skede höja ambitionsnivån och söka sig bort från att sjunga covers av Daft Punk, Michael Jackson och Queen – fast det skulle vara det som publiken vill ha. Fork satsar i stället allt på pråliga kläder och en allt häftigare ljusshow.
Det är förståeligt: det handlar ju inte bara om hur väl man sjunger, hur snyggt man efterapar trumset och elgitarrer med munnen och mikrofonen och en urskicklig tekniker. Det handlar också om hur mycket bling bling man pyntar sig med, hur mycket man krälar på golvet och tigger om applåder och bravorop.
Efter att ha sett Mamma Mia på Svenska Teatern drabbades jag av en likadan känsla, känslan av att det här var det mest innehållslösa som man beskådat på år och dar. Visst, flera av sångarna är välsjungande, och dansnumren i slutet av första och andra akterna ytterst välkoreograferade, men ... Vad ville man egentligen säga?
Det mest pregnanta är att det är shower som dessa som drar fulla hus i vårt tidevarv, shower där det är tillåtet eller till och med eftersträvansvärt att spela dum, göra bort sig, agera hånfullt eller förnedra publiken.
Och publiken betalar. 48,50 för Fork, minst 68 euro för Mamma Mia. Till den senare har redan sålts över 75 000 biljetter i Helsingfors och 54 miljoner världen över.
På samma sätt som tidningarna skriver allt fler skvallerrubriker i takt med att folk klickar på dem, ja på samma sätt är det denna inte alltför intelligenta underhållning som vi får mera av varje gång vi köper en biljett.
I gårdagens HBL uttryckte vd:n för Schildts och Söderströms, Mari Koli, sin oro för att det snuttifierade läsandet, staccatoläsandet som hon kallar det, breder ut sig och att allt fler inte orkar ge litteraturen den tid den behöver. På samma sätt höjs röster i musikkretsar för att det koncentrerade lyssnandets konst håller på att gå förlorad.
När Tero Saarinen nyligen satte upp en föreställning med tre gamla koreografier var det uttryckligen den minst lättsmälta som satte i gång den mesta tankeverksamheten hos recensenten. Hur kommer det sig?
Måste allt vara lätt? Och skall vi själva faktiskt påskynda fördumningen av vår kultur?