Tillbaka efter tio år
Det har förfluutit tio år sedan Hector senast gav ut en studioskiva, och 2007 hann han också redan göra en avskedsturné. Men nu slår han i varje fall ett nytt album i bordet, Hauras, och det innebär samtidigt att han gett ut material under sex olika decennier.
Själv har jag ingalunda enbart positiva minnen av honom. Med den nya skivan i handen kommer jag att tänka på situationen då han inte infann sig till en avtalad intervju, och när jag efteråt tog kontakt skällde han ut mig för att jag över huvudtaget täcktes ringa hem till honom.
Men efter att ha lyssnat ett tag får jag i varje fall än en gång erkänna att han är en fin låtskrivare. Med en speciell förmåga att pricka in den rätta, melodiska kombinationen av skörhet och pondus.
Och att han dessutom väljer sina covers med stil ger naturligtvis helheten ett extra lyft. Här får man höra låtar av Carole King och Gordon Lightfoot i sensibelt överförda finska versioner, tolkningen av den senares Pussywillows CatTails växer till och med till skivans finaste ögonblick.
Och den Hector-originalsång som har de bästa möjligheterna att ta plats som konsertklassiker är nog den melankoliska och vackra Huhtikuu (Julma kuu).
Musikerna på skivan är mestadels veteraner han arbetat med många gånger tidigare. Gitarristerna Jarmo Nikku och Timo Kämäräinen samt basisten Masa Maijanen får centrala roller, och också Puke Katajas klaviaturer är viktiga i en ljudbild där det ändå är Hectors egen röst som dominerar – och överraskningarna som trots det positiva allmänintrycket i lite för hög grad saknas.