Spelskatter

Det sägs att det finns två saker man måste göra i livet: dö och betala skatter. Och skatter, de har en och annan finländare än en gång fått betala, kan man läsa. Särskilt killarna bakom succéföretaget Supercell, som i år toppade inkomstlistorna. 170 miljoner håvade de två största ägarna in i fjol. En ganska så nätt summa så där för några år av lite slit. Å andra sidan går 32 procent av beloppet till dig och mig. Och till sjukhus, skolor och motorvägar.

– Du fick inte plats på listan i år, skämtar jag med farmor när vi sitter på motorvägen mot flygplatsen samma morgon som Finlands alla dagstidningar – speciellt kvällstidningarna – frossar i vad människor tjänar och inte tjänar.

– Nej, valde att vara anonym, skämtar farmor tillbaka.

Hon har ännu i denna dag aldrig figurerat på några lönelistor. Att ögna igenom dem är heller inte värt besväret.

– Intresserar mig inte det minsta, säger hon. Trots ointresset berättar jag ändå att listorna toppas av Supercells ägare. – Gör de inte något med datorer? –Jepp, de gör datorspel. – Lite som dom där arga fåglarna? Tänk att man kan göra sådana vansinniga mängder pengar på datorspel!

Jag tänker i mitt stilla sinne att jag på sätt och vis är i samma bransch, spelbranschen. Mitt brädspel köps dessvärre inte av tiotals eller hundratals miljoner japaner och kineser, vilket Supercells Clash of Clans, Hay Day och Boom Beach förmodligen gör. Borde kanske ändra marknadsstrategi?

– Ja, dom här hittade visst på något annat succéspel. Spelar du aldrig datorspel, frågar jag, välmedveten om att farmor aldrig haft något med datorspel att göra.

– Nej. Förstår mig inte på sådant. Men förr i världen brukade jag lotta ibland. Jag har inte ens spelat på sådana där enarmade banditer. Men en vän, S, spelar datorspel, jag tror hon spelar det där Angry Birds.

Jag undrar om inte farmor någonsin lockats med av S. Känt draget av att spela datorspel.

– Nej, det är inte mitt gebit. Jag har mina egna hobbyer. Korsord. Dem tycker jag om.