”Visst är det märkligt att ett så utvecklat samhälle som det svenska inte har utbildning i hur man hanterar grupper. Jag tror att mobbning kostar samhället ofantliga summor i sjukdomskostnader som i värsta fall leder till självmord.” ANNA ODELL intervjuad
Anna Odells film Återträffen har blivit en jättesuccé. Själv vill hon helst diskutera hur vi ska förebygga mobbning.
”Till slut, när hon insåg att det inte hjälpte att vara snäll, kom hon fram till att jag skulle byta skola men då var det redan för sent. Jag visste att det var mig det var fel på.”
Besvikelse och insikten att hon var ratad var de primära känslorna som infann sig. Anna Odell upptäckte att hennes högstadieklass hade samlats till en fest och att hon, klassens hackkyckling, var den enda som inte var inbjuden.
– Men sedan kom jag på hur jag skulle använda mig av detta i min konst och då blev jag glad, berättar Odell.
Resultatet är filmen Återträffen. Anna Odell iscensätter kvällen och sin egen roll på festen som hon föreställer sig att klasskamraterna fasade för att hon skulle göra och därför undvek att bjuda in henne. Hon påminner klasskamraterna om att hon var tönten och den det var ok att mobba och lyckas provocera alla dem som hade tänkt sig en glad kväll med nostalgiska minnen.
För det forna mobbningsoffret blev filmen en stilig revansch. Återträffen belönades som bästa debutfilm på filmfestivalen i Venedig och den fick en Guldbagge i kategorin bästa film.
– Att få pris är overkligt men jag tror att mitt liv hade påverkats mer av att inte få pris. Det kunde ha blivit väldigt svårt med finansiering till nästa film, säger Odell. Hur smärtsamt var det att under arbetet med filmen återuppleva alla år av förödmjukelser? – När man gör film finns inget utrymme för terapi, då måste man vara fokuserad på tusentals andra saker. Förutsättningen för projektet var ju att jag var så fri som möjligt från det jag hade varit med om. Jag hade inget behov av att bli bekräftad av mina klasskamrater.
– Jag vet att jag kan driva mig själv väldigt långt utan att ge upp.
Flera gånger under intervjun återkommer Anna Odell till att Återträffen inte är en film om enbart mobbningsoffret. Den skildrar oss alla – mobbaren, medlöparen och dem som ser men inget gör.
– Visst är det märkligt att ett så utvecklat samhälle som det svenska inte har utbildning i hur man hanterar grupper. Jag tror att mobbning kostar samhället ofantliga summor i sjukdomskostnader som i värsta fall leder till självmord.
Upprört beskriver Anna Odell hur skolor reagerar när föräldrar anmäler att deras barn blivit misshandlat respektive mobbat.
– Ifall barnet blivit misshandlat reagerar skolan genast. Men handlar det om mobbning blir det normala svaret ”vi jobbar på det”.
– Ändå borde det vara så enkelt. Om någon mobbar ska skolan se till att det finns någon som vaktar denne. Man ska inte få mobba.
– Dessutom finns undersökningar som visar att alla lär sig sämre i en grupp där risken för att bli utsatt för mobbning ständigt lurar.
I Anna Odells egen familj var snällhet honnörsordet.
– Min mamma kommer från en familj där alla problem åtgärdas med snällhet och hon trodde att det var lösningen också på mobbningen av mig. Till slut, när hon insåg att det inte hjälpte att vara snäll, kom hon fram till att jag skulle byta skola men då var det redan för sent. Jag visste att det var mig det var fel på så jag sa nej till skolbyte.
Om hon själv en dag fick ett barn som mobbades skulle Anna Odell inte tveka en sekund, säger hon.
– Jag skulle ta ut mitt barn från den skolan. Det är inte värt att offra ett barn för en mobbare.