Libyen på randen till total anarki
Kuststaden Benghazi är i brännpunkten för striderna mellan militären och radikalislamistiska förband. Den libyska regeringen har flytt till ett hotell vid den egyptiska gränsen.
Förhoppningarna om en demokratisk utveckling i Libyen efter att Muammar Gaddafi störtades med Natoländernas hjälp för tre år sedan har kommit på skam. I skuggan av kriget i Syrien och Irak glider det oljestinna nordafrikanska landet allt närmare ett fullskaligt inbördeskrig.
Regeringsstyrkor, islamister och olika milisgrupperingar bekämpar varandra utan att någon part verkar kunna skaffa sig ett övertag.
Splittringen beror på att Libyen har två olika regeringar som båda gör anspråk på makten. Den regering som utsågs efter parlamentsvalen i somras, och som omvärlden erkänt som landets lagliga regering, har tappat kontrollen över de tre nyckelstäderna Tripoli, Misrata och Benghazi.
Regeringen i exil Sommarens val slutade i förlust för de islamistiska partierna, men kort efter valet tog tungt beväpnade islamistiska förband kontroll över huvudstaden Tripoli och tvingade den nya regeringen att fly. I Tripoli sitter några medlemmar av det gamla parlamentet kvar. De har utnämnt en egen regering som vägrar erkänna valresultatet.
Staden Misrata och största delen av Benghazi, där uppresningen mot Gaddafis regim började 2011, kontrolleras också av Tripolilojala islamister. Den internationellt erkända regeringen har flytt till staden Tobruk i landets östra delar och sitter nu och häckar på ett strandhotell nära den egyptiska gränsen.
Exilstyret i Tobruk kallar det gam- la parlamentet i Tripoli för en samling terrorister. Parlamentsledamoten Salah Sohbi säger att om milisen i Tripoli inte störtas så kommer extremisthotet från Libyen att vara ännu större än det som Islamiska staten i Syrien och Irak representerar. Sohbi vädjar därför till västmakterna om stöd.
Omar al-Hassi, den islamistiskt sinnade Tripoliregeringens premiärminister, säger däremot att det är hans regering som värnar om den arabiska vårens principer mot ”infiltratörerna”. al-Hassi anser att regeringen i Tobruk inte är trovärdig, eftersom där ingår tjänstemän och politiker som en gång var lojala mot Gaddafis regim.
Nordafrikanskt kalifat Under tiden har den radikalislamistiska rörelsen Ansar al-Sharia, som betyder ungefär ”Den islamiska lagens partisaner”, stärkt sin ställning och passat på att utropa ett kalifat i kuststaden Derna. Gruppen är terrorstämplad i västvärlden efter attacken mot den amerikanska ambassaden i Benghazi 2012, där USA:s ambassadör Christopher Stevens dödades.
De strider som nu utkämpas i Benghazi är delvis en följd av ambassadattacken. Med stöd av ex-generalen Khalifa Haftars antiislamistiska milisförband försöker regeringsstyrkor driva ut Ansar al-Sharia och lierade islamistgrupperingar ur staden. Men Ansar al-Sharia har alltså stöd av Omar al-Hassis regering i Tripoli.
– Ansar al-Sharia och revolutionärerna från 2011 kämpade sida vid si- da mot Gaddafi – och de kämpar sida vid sida också nu, bekräftar al-Hassi enligt al-Jazira.
Över 200 människor har dödats i Benghazi sedan armén inledde sin offensiv mot islamisterna i oktober. Senast i måndags dog minst 13 personer, samtidigt som islamisternas stridsflyg uppges ha sänkt ett av militärens fartyg.
Milis som är lojal mot regeringen i Tobruk för samtidigt ett gerillakrig för att återta huvudstaden Tripoli. Våldsspiralen är den värsta sedan inbördeskriget 2011 och visar inga tecken på att avta.
Enligt BBC är det många libyer som börjar tycka att de hade det bättre under Gaddafis tid. FN:s flyktingorgan UNHCR uppger att över 100 000 människor flytt till följd av oroligheterna.
Klyftorna i landet löper inte enbart mellan de två rivaliserande regeringarna, utan också längs mångskiftande geografiska, etniska, sociala och religiösa skiljelinjer. Många klangrupperingar kämpar främst för sin egen hembygd, medan andra har starka kopplingar till det internationella terrornätverket al-Qaida.
Ingen respekterar FN:s eldupphör, och situationen blir inte mindre vådlig av att Libyen är översvämmat av vapen till följd av inbördeskriget. De politiska allianserna i Nordafrika och Mellanöstern kan också ge konflikten ytterligare bränsle. Egypten och Förenade arabemiraten uppges till exempel stödja regeringen i Tobruk, medan Qatar och Sudan beskylls för att stödja islamisterna.
– Det krävs större diplomatiska insatser av det internationella samfundet, annars hotar Libyen att bli en så kallad ”failed state”, en kollapsad stat, säger en brittisk expert till alJazira.