Finns viljan att stärka båda nationalspråken?
Diskussionen om hur vi kan stärka språkkunskaperna i svenska, men även i finska, är viktig. Debatten bör ändå vara tydlig. Målsättningen måste vara att verkligen stärka bägge nationalspråken på längre sikt. Medlen finns redan, men hur utnyttjas de?
Skolans uppgift är förutom att förmedla kunskap också att stödja elevernas språkliga och kulturella identitet och modersmålsutveckling. Skolan lägger grunden för detta. Diskussionen om enspråkigt kontra tvåspråkigt måste därför föras omsorgsfullt eftersom frågan är sensitiv. Till att börja med är det väsentligt att få en klarhet i vad som avses med tvåspråkiga skolor.
Vem är den tvåspråkiga skolan tänkt för? Barnen i den svenska skolan i exempelvis huvudstadsregionen kommer till merparten (80 procent) från tvåspråkiga hem. Vissa kommuner satsar extra timresurser på modersmålet i de svenska skolorna för att alla barn ska ha möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen. Det här är nyttigt eftersom den tvåspråkiga verkligheten i familjerna och ett finskdominerat omkringliggande samhälle kan på individnivå vara en krävande utmaning i undervisningen. I sammanhanget kan påpekas att det finns saker att förbättra i den svenska skolan och innehållet i den modersmålsinriktade finskan bör utvecklas. Finsk litteratur och kultur borde ingå i undervisningen så att den faktiskt motsvarar ordet modersmålinriktad.
Vi måste ärligt fråga oss om vi med tvåspråkiga lösningar når målsättningen att förkovra kunskaperna i svenska. Särskilt i huvudstadsregionen där det omkringliggande samhället är mycket finskdominerat måste man vara ytterst försiktig med att rubba nuvarande svenskspråkiga strukturer. Om det är kunskaperna i svenska vi är måna om måste vi stoppa trenden att allt färre kommuner erbjuder möjligheten till att läsa svenska som långt språk. Också på genuint tvåspråkiga orter minskar antalet skolor där det är möjligt att i ett tidigare skede läsa svenska.
Det bästa sättet att stärka kunskaperna i svenska är att utveckla den regelrätta svenskundervisningen i finska skolor – inte avveckla som nu är fallet i praktiken. Omkring 87 procent av eleverna i finska skolor läser svenska en årsveckotimme från årskurs 7 (tidigareläggs med ett år 2016 då den nya timfördelningen träder i kraft, dock ökar inte timantalet).
Varför utvecklas inte det mycket populära språkbadet? År 2010 erbjöd 23 kommuner svenskspråkigt språkbad i förskolan, 15 kommuner i lågstadiet och elva kommuner i högstadiet enligt uppgifter från kommunerna. Alla intresserade får inte rum i språkbadsdaghemmen och språkbadsskolorna. Ingen utveckling har trots detta skett på tio år. Som ett resultat av regeringsprogrammet för regeringen Stubb kommer ett tilläggsanslag på tre miljoner euro att kanaliseras för att bygga ut språkbadsverksamheten. Det här är en chans som måste förvaltas väl.
Min följande fråga är: Varför utnyttjas inte möjligheten till att ge undervisning på annat än skolans un- dervisningsspråk? Enligt nuvarande lagstiftning kan så ske, men det kräver behöriga lärare och resurser. Det finns alltså möjligheter att arbeta med båda språken redan nu. Det borde välavvägt utnyttjas.
Regelrätta språkskolor finns också, och den nordiska skolan SFP driver i huvudstadsregionen skulle vara ett viktigt tillskott. Den kan bli verklighet enbart om också övriga partier vill satsa de extra resurser som behövs för den här typen av skola. Alla våra språkskolor har ett större antal årsveckotimmar på grund av att intensiva språkstudier kräver flera timmar språkundervisning. Lagstiftningen ger oss alla möjligheter att främja språkstudier, men för att lyckas med detta krävs resur-
”Vi måste även självkritiskt fråga oss varför vi i Finland inte satsar mera på språkstudier och på att ge våra barn mångsidiga möjligheter till funktionell två- och flerspråkighet. Är svaret att den politiska viljan saknas och därmed resurserna? Jag är rädd för att det tyvärr är så.”
ser. Resurser som inte finns i ett läge där undervisningssektorn, både på nationell och på lokal nivå, utsätts för tämligen massiva sparkrav. Det är svårt att tro att tvåspråkiga skolor billigare, mer rationellt och effektivare kan lära ut språk. Jag förstår inte hur det här skulle vara möjligt utan tilläggsresurser.
Fortfarande efterlyser jag tydligare formuleringar om vad en tvåspråkig skola är, vem är den ämnad för och vad målsättningen med den är. Vi måste även självkritiskt fråga oss varför vi i Finland inte satsar mera på språkstudier och på att ge våra barn mångsidiga möjligheter till funktionell två- och flerspråkighet, enligt de öppna spår jag ovan har beskrivit. Är svaret att den politiska viljan saknas och därmed resurserna? Jag är rädd för att det tyvärr är så.
Den svenska skolan utgör ett viktigt språkligt rum. Skolans kulturbärande och identitetsskapande roll är central för ett levande svenskt språk i Finland och utgör därmed basen för en levande tvåspråkighet. Det är av allra högst vikt att denna aspekt ges företräde i debatten. Camilla Kovero och Monica Londen har forskat i språklig identifikation bland elever i svenska skolor i Helsingfors där finskan dominerar i närmiljön. Hur man väljer att identifiera sig språkligt beror på känslan av samhörighet och hur man upplever kraven från närmiljön, inte hur man uppfattar sig behärska språket.
Kovero och Londen konstaterar: ”Skolmiljön och skolspråket ser ut att ha stor betydelse även för tvåspråkiga ungdomars språkliga och kulturella identitet, liksom även för finskspråkiga ungdomar som går i svensk skola. I synnerhet då den språkliga närmiljön domineras av finska språket och även hemmiljön är tvåspråkig, blir skolmiljön och skolspråkets betydelse central för känslan av samhörighet och identifikation med en tvåspråkig kultur.”
Funktionell två- och flerspråkighet är mycket viktigt för både individen och för samhället. Det är den stärkta språkkunskapen många samhällspåverkare efterlyser. Utan resurser kommer det inte att lyckas. Jag är övertygad om att de flesta delar strävan att öka kunskaperna i båda nationalspråken. Når vi denna målsättning genom mera svenska i de finska skolorna eller genom mera finska i de svenska skolorna? Eller via ännu odefinierade tvåspråkiga lösningar? De här är de mest centrala frågorna vi borde kunna svara på.
Skolan är inte enbart kunskap. Skolan är i högsta grad samhörighet, kultur och identitet. Intresset för att lära sig våra nationalspråk ska tas tillvara. Likaväl som anspråken att läsa flera språk tidigare i våra skolor. Skolan är det grundläggande språkliga rummet. För en språklig minoritet är det ödesdigert att göra det till en plats för nya tvåspråkiga experiment.