Norsen – ett krackelerat monument
Historiken över Svenska Normallyceums 150 år är briljant, tycker den före detta norsen Jörn Donner som också konstaterar att den skola många upplevt för alltid är borta.
Det skulle sannolikt vara praktiskt taget omöjligt att skriva vad man brukar kalla ”den stora” finlandssvenska romanen utgående från en skolas, Svenska normallyceums, 150-åriga historia. Ingen har heller försökt det på allvar, utom att skolan förekommer i ett otal litterära texter, ofta i biroller, som bakgrund och opinionsbildare. Ju längre tiden går, desto större kan sentimentaliteten växa till sig.
De 150 åren har nu avsatt en briljant skriven liten bok , författad av Henrik Meinander, självfallet också han tidigare nors, lika självfallet en av de ”årets norsar” som väljs sedan 1981, en salig personblandning av den kompott som bildat elevkåren i en skola som åtminstone under min tid skröt med sitt avstånd till det överklassläroverk som kallades Lärkan. Demokratisk var Norsen i den meningen att frielever antogs.
Nostalgiska minnen över det förflutna praktiserades också av min studentklass, bestående av latinare (som efteråt begrät den långa latinkursens försvinnande) som samlades praktiskt taget årligen under senare år, tills sammankallaren och primus motor avled och kretsen upplöstes som i en fallucka.
Meinander ägnar stor uppmärksamhet åt de lärare och rektorer som spelat en roll i skolans historia, varvid jag lägger märke till att det fanns en motsats mellan fennomaner och svenska revirförsvarare under 1800-talet, för mig en förklaring till att min farfar (själv fennoman) sände sin son Kai till den finskspråkiga Suomalainen Yhteiskoulu.
Med tanke på att den svenskspråkiga befolkningen ständigt minskat under de senaste hundra åren är det förståeligt om man ser Norsen som ett led i den pågående revirkampen, som på det formella men inte det demografiska planet varit relativt framgångsrik. Ett tecken på den befolkningsmässiga minskningen är att Norsen numera förvandlas till en torso, ett högstadium i den gamla fina byggnad där också jag tillbringade åtta år av mitt liv, med undantag av den dramatiskt korta tid 1944 när fönstren blåste in och skolan fick stänga. Gymnasiet flyttades till den motbjudande avlägsna förorten Tölö.
Kriget för tankarna till alla de norsar som bekrigat fiender av olika slag, röda och ryssar. Något hemvist för vänsterradikalism var Norsen inte. Å andra sidan gjorde många tidigare norsar i vuxen ålder karriär som ifrågasättande tänkare, en Georg Henrik von Wright och en Linus Torvalds. Men jag kan inte låta bli att med lätt språklig omskrivning citera mig själv, en 18-årings utgjutelse i min första bok, utgiven 1951, lärare och elev i den anda av förtryck som jag upplevde vid många tillfällen:
”Hör nu på säger han i en ganska hård och allvarlig ton, nu är det jag som talar, ni får uttala er mening efteråt. Jag ska tala ut först. Det ligger nämligen så till att skolan inte kan tolerera några upprorselement som på dehär beklagliga sättet försöker göra anarki (dehär talet har han nog förberett på förhand, tänkte den anklagade). Man får och kan inte uppresa sig mot samhället, man måste komma ihåg att samhället är starkare än di enskilda individerna och deras privata åsikter. Ni har berättat att ni på något sätt hyllar den åsikten att mänskorna ska bedömas efter sitt värde. Det kan vara nog så sant, men i skolan går det inte. För här är läraren överhet och honom måste man respektera. Det står uttryckligen i skollagen att eleven böra visa ovillkorlig lydnad för läraren.
Också om han är dum och ger felaktiga befallningar? Också om han försöker lära oss militarism, nazism och patriotism?”
Här gjorde författaren en syntes av för honom motbjudande egenskaper. Sant är att Norsen praktiserade både humanism och martialism, ofta beroende på individuella lärare och rektorer. Den allt överskuggan- de gestalten under min tid var Ragnar Hollmerus, en gammaldags humanist, kring vilken ibland svävade en trevlig doft av sprit.
Historien om Norsen har fått en adekvat och sympatisk yttre utstyrsel, vilket tyder på att verkets upphovsmän gjort sig lika stor möda som författaren Henrik Meinander att i begriplig form berätta om någonting som kanske kan kallas ett krackelerat monument i och med att det Svenska normallyceum som många av oss upplevt är borta för alltid, inte helt utan saknad.