Helsingfors och även var

Susanne Ringells självbiografiska Helsingforsbok lär läsaren något om huvudstaden men, än viktigare, något om det levda rummet var som helst.

Susanne Ringells självbiografiska prosabok och Helsingforsskildring Guiden tar läsaren på en ovanligt givande och pratsam tur runt Helsingfors, från Kampen till Kvarnbäcken, Kasberget, Nordsjö, och så inåt centrum igen, till Kronohagen. Den tar också med oss på en klassresa: pappa gårdskarlspojke, mamma av bondesläkt, tack vare egen duglighet och gynnsam samhällelig utveckling uppåtrörliga i kontorsyrken, med dottern Susanne (f. 1955) som släktens första student.

Beskrivningen av de nya förorternas optimism andas odramatisk observans, till exempel av hur 60-talets Kasberget ”har satt sig, det går bussar till stan, det finns butik och asfalt, trottoarer, en skola på finska, en blåsig skridskoplan. Allt används, det är vår uppgift att fylla den före detta ödemarken med aktivitet, med mänskligt medelklassliv.”

Vi är många som vet exakt vad hon talar om men som inte är bortskämda med litterära beskrivningar av vår upplevelse. Servera eller bli serverad Tänkvärd är också insikten Ringell får när hon och väninnan Laura börjar ta sig västerut, ända till Drumsö; att de annars trevliga ”drumapojkarna” var lata i skolan och rätt obildade, medan samskolan i den illa beryktade östra förorten Botby akademiskt höll god nivå, som en självklarhet.

Talande är Ringells möte med professor Johan Wrede under det första och enda året hon studerade litteratur vid Helsingfors universitet. Han var ”varm, uppmuntrande, kunnig” – men antagligen okunnig om att de hade några människor gemensamma, närmare bestämt Ringells farfar Alfred och dennes syster Amanda.

De kom från ett fattigmanstorp i Nagu, och inledde sitt arbetsliv som tjänstefolk hos familjen Wrede. Amanda, finkokerska, höll sedan under 50-talet på somrarna också pen- sionat på Sundholmen för fruar från Helsingfors.

”Lantluft, saltstänk, närande kost. Hur gärna skulle jag inte ha varit med! Men jag vet inte om jag skulle ha serverat eller blivit serverad. Det är vad som hänt mellan Amanda och mig”, konstaterar Ringell.

Den ovissheten – servera eller bli serverad – och frågorna som springer ur den har tjänar Ringell väl genom ett helt författarskap, men Guiden påminner oss om att hennes ursprungliga yrke är skådespelarens. Karriären rymmer också att iförd grisblod och stringtrosor dansa de sju slöjornas dans på Koittos scen i en produktion av Oscar Wildes Salome i regi av Annette Arlander. Samt att delta i uppsättningen av musikalen d.u.M, med text av Thomas Wulff, på scenen i Bokarbetarförbundets hus, för att sedan diskutera genom varje föreställning på porrklubben som på den tiden verkade i Bokarbetarförbundets restauranglokal. Här blir det lite av name dropping snarare än den täta personliga prosa om är Ringells litterära kännemärke, men också värdefulla inblickar i finlandssvensk teaterhistoria, annars farligt flyktig utanför institutionsteatrarnas väggar.

Apropå otäthet önskar jag att en sträng förlagsredaktör ibland tecknat frågetecken vid de förklarande omtagningar som Ringell ibland slirar ut i efter formuleringar som utan svansen skulle ha varit helt optimala. Jag önskar också att illustratören Sanna Mander vågat ta sig utanför stadskärnan i letandet efter bildmo-