Papperstid

Tonsättaren Olavi Pesonen (1909–1993), i sin ungdom kompositionselev för Leevi Madetoja, var upphovsman till två symfonier och en hel mängd orkester- och körverk samt solosånger. Han tjänstgjorde som skolstyrelsens överinspektör i musik, men som pensionär var han ordförande för Föreningen Finlands Tonsättare rf i flera år före och efter 1980-talsstrecket. På den tiden var det ännu på modet att beteckna den aktuella epoken som kärnkraftstiden. ”Helt fel!” sade Olavi Pesonen. ”Vår egen tid borde karaktäriseras som papperstiden.”

Nu några årtionden senare har kärnkraften kommit på skam. Papper blir man inte drabbad av i samma takt och mängd som förr. De flesta beskeden utifrån världen kommer till vår kännedom via datorskärmen. Papperstidningen befaras föra en tynande tillvaro i försvarsposition. Än böckerna då? Snöpligt att vårt lands nationalstolthet, pappersindustrin, har problem med lönsamheten. Men välsignelsen med smarttelefoner, pekplattor och datorer har sina nackdelar.

Jag är inte ensam om att tycka att det är lättare att gestalta saker och ting på papperet än via datorskärmen. Framtida neurologisk forskning kommer förmodligen att lista ut varför det är så här. Det är ofta viktigt att kunna printa ut, i synnerhet när det gäller att kolla sina egna alster för olika sorters mindre skavanker. Men dessutom: Det är så skönt att gå ännu längre bakåt i pappersnostalgin, i salig regression ända ner till det barnsliga! Hur ljuvligt är det inte att klippa och klistra in minnesvärda saker i prydliga häften! Att skriva för hand, gärna med färgpennor. Sådant fastnar mycket bättre i minnet än saker som bara fladdrar förbi på datorskärmen. Eller att i taoistisk eller shintoistisk, (zen-)buddhistisk (eller vad allt det där österländska må heta) anda vistas i tidlösheten och uppleva den kalligrafiska lyckan i att långsamt trolla fram de urgamla harmoniska skrivtecknen. På papper.