En kompromiss vore bättre

Spaniens regering har den juridiska rätten på sin sida när den säger nej till katalanernas folkomröstning. Men politik är mer än det.

SPANIENS PREMIÄRMINISTER Mariano Rajoy och katalanernas ledare Arturo Mas lär inte ha talat med varandra sedan i somras.

Rajoy hänvisar till Spaniens grundlag som förbjuder enskilda regioner att fatta beslut som skulle påverka hela Spanien. Två gånger under en mycket kort tid har den spanska grundlagsdomstolen givit regeringen rätt. En katalansk folkomröstning om självständighet för Katalonien är inte laglig. MAS FÖRSÖKER GÅ balansgång mellan katalanernas önskan att i alla fall få säga sin åsikt – ja eller nej – till en separation från Spanien och domstolens beslut. På söndag hålls därför inte en regelrätt icke bindande folkomröstning som man ursprungligen planerat. I stället sköter frivilliga en betydligt lösare pejling av vad katalanerna vill.

Man kan förstås säga att Mas retirerat och antagligen är många katalaner besvikna. Men Mas själv understryker att det är viktigt att så många som möjligt säger vilken de vill att Kataloniens ställning ska vara i framtiden. Ju högre deltagande, desto större chans att det nästa steget blir en riktig folkomröstning. NÄR 7,5 MILJONER av Spaniens befolkning tillhör en grupp som hänvisar till att deras rätt till det fria ordet beskärs genom att en folkomröstning inte får ordnas är det kortsynt att tro att frågan är ur världen för gott genom att hänvisa till lagparagrafer.

Det är klart att lagar ska följas. Men det handlar också om politik

”Eftersom det finns många regioner inom

EU-länderna som har någon form av självbestämmanderätt kommer dessa utbrytningsförsök

inte att ta slut.”

och politisk skicklighet. Att Mas och Rajoy inte talat med varandra sedan i somras visar att det brister på den punkten. Det är allvarligt.

Samtidigt är det någonting Spaniens regering och katalanerna måste lösa internt. Från EU står knappast någon hjälp att få. De förtäckta hotelserna om att inte ta in Skottland i EU om resultatet av folkomröstningen tidigare i höstas hade resulterat i ett ja till självständighet är i färskt minne. DET ÄR BEKLAGLIGT att varje försök av en region med någon form av autonomi inom ett EU-land att göra sin röst bättre hörd i europeiska sammanhang är dömt att fallera – om inte moderlandet självt vill gå kraven till mötes.

Ändå är grundproblemet själva EU som bara godkänner nationalstaten. För en region som tycker att dess röst inte hörs återstår då inget annat alternativ än att sträva efter självständighet.

Eftersom det finns många regioner inom EU-länderna som har någon form av självbestämmanderätt kommer dessa utbrytningsförsök inte att ta slut. Därför borde EU-länderna ta itu med att försöka hitta en lösning på frågan hur regionerna bättre kunde göra sig hörda, utan att gå igenom en bitter process.

Ironiskt nog är inte ens de som drömmer om ett federalt EU särskilt aktiva på den punkten. Trots att unionen i deras vision är någon form av federal enhet där alla är ett.